Lilla Ulricehamn i Västergötland bjöd idag på en fantastisk skidfest, när staden den här helgen för andra gången arrangerar världscuptävlingar på längdskidor. Mer än 30 000 entusiastiska besökare hade samlats längs backarna vid Lassalyckans idrottsplats i Ulricehamn för att titta på Charlotte Kalla, Ebba Andersson och Therese Johaug.

Särskilt mycket hejade besökarna på hemmasonen Victor Thorn som den här vintern har gått från klarhet till klarhet.

Det var ett fantastiskt arrangemang. Åkarna jublade. Publiken jublade. Arrangörerna gladdes över att ha förberett en närapå perfekt världscuptävling med en hård och utslagsgivande bana. Allt kunde bara bli perfekt.

Men det blev inte perfekt. Det svenska skidfiaskot blev ett faktum i Ulricehamn idag. Den uppburne hemmasonen Viktor Thorn blev bäste svensk på en 23:e plats, 1 minut och 3 sekunder efter segraren, fransmannen Maurice Manificat.

Näst bäste svensk blev en klubbåkare från Mora, Axel Ekström, som inte ens var uttagen i det svenska landslaget utan fick åka i IFK Moras klubbdräkt. Axel Ekström kom in på 27:e plats.

Tredje bäste svensk var landslagsåkaren Jens Burman som idag fick nöja sig med plats 33. Därefter radade de upp sig en efter en, de svenska längdskidherrarna. Det var en bedrövlig syn. Mer om detta sen.

När de svenska herrarna hade misslyckats så totalt stod hoppet till tjejerna Charlotte Kalla, Ebba Andersson, Jonna Sundling, Evelina Settlin med flera. Stina Nilsson är ju skadad och fanns inte med i Ulricehamn.

Det blev Ebba Andersson som med en 3:e plats efter norskorna Therese Johaug och Astrid Jacobsen fick rädda den svenska äran. Ebba Andersson har åkt upp på pallen flera gånger den här vintern och är idag Sveriges bästa kvinnliga skidåkare.

Men Charlotte Kalla då? Det var ju till henne det främsta hoppet stod idag. Men nej, Hon gjorde sitt sämsta lopp på flera år, kom in först på 13:e plats, 1 minut 19 sekunder efter fantastiska Therese Johaug, som den här säsongen har vunnit alla tävlingar hon har ställt upp i.

Charlotte var förtvivlad efter tävlingen. Hon kunde nästan inte svara på SVT-reporterns frågor. Hon visste inte varför hon hade misslyckats. Kroppen svarade bara inte. Hon kom aldrig in i loppet. Det syntes redan när hon startade milloppet som hon skulle komma att köra dåligt. Det fanns liksom ingen kraft i hennes kropp.

Charlotte Kalla har förstås anledning att vara orolig. Förra helgen blev hon bara sexa i milloppet i estniska Otepää. Redan då började man undra hur hon skulle hinna komma i form till VM i österrikiska Seefeld som nu bara ligger tre veckor bort. Den förklaring skidexperterna ger till Kallas misslyckade resultat är att hon har tränat hårt i vinter och ännu inte kommit i form. Det är en förklaring som jag personligen inte tror på. Alla åkare har ju tränat hårt.

Det är något som inte stämmer med Charlotte Kalla.

En annan skidtjej som det går dåligt för just nu är Hanna Falk. I förra veckans sprinttävling i Otepää kollapsade Falk. Idag skulle hon försöka ta revansch. Men loppet blev en katastrof för Hanna Falk. Hon plågade sig igenom tävlingen och kom i mål på 33:e plats, över två minuter efter Therese Johaug. Det är osäkert om sprintstjärnan Hanna Falk ens kommer att bli uttagen till VM.

Så tillbaka till herrtävlingen, som ju blev ett gigantiskt magplask. ”En katastrof”, kallade SVT:s skidkommentator Anders Blomquist de svenska herrarnas insatser. ”Ett totalt mörker”, sa han också. Hans analys var naturligtvis helt korrekt. Det finns ingen svensk åkare som har chansen att komma ens bland de tio bästa idag.

Allas hopp idag ställdes till Victor Thorn, men han blev bara 23:a. Ändå är han Sveriges manliga skidhopp idag. Det er mörkt för svensk herrskidåkning. Men dessvärre finns det uppenbarligen ingen sjukdomsinsikt bland de svenska herråkarna. Efter Anders Blomquists utskåpning av herrarna svarade till exempel landslagsåkaren Jens Burman (33:a idag) att ”Anders Blomquist slänger ur sig så mycket skit”.

Det var dumt sagt. Framförallt var det ett tecken på att realismen och insikten om realiteterna saknas. Den här vintern går det naturligtvis inte att göra så mycket för att förbättra skidkillarnas insatser i spåret. De är just nu inte tillräckligt bra och tillhör inte ens världseliten längre. Dessvärre verkar inte återväxten heller vara särskilt imponerande – till skillnad från på damsidan där unga svenska juniortjejer i världsklass bara väller fram.

Men det kommer säkert att bli bättre – någon gång längre fram … kanske … om några år.