För några veckor sen gick Expressen ut med en stort uppslagen artikel i sin nättidning där man sökte erfarna och kvalificerade nyhetsreportrar till nyhetsdesken. Det handlade både om vikariat och fasta anställningar.

Eftersom nyhetspulsen fortfarande slår i mig med hög frekvens tänkte jag: Varför inte söka något av de här jobben? Jag som är en så erfaren reporter och journalist borde väl kunna få chansen till ett jobb som springreporter på Expressen. Tidningen behövde ju tydligen  reportrar med hög kompetens och lång erfarenhet av nyhetsarbete.

Jag kände mig verkligen kallad.

Så en dag bestämde jag mig: Jag slänger in en ansökan! Det skulle göra mitt liv mycket roligare. Dessutom skulle jag få utlopp för den nyhetsmani som jag aldrig kan få via min blogg.

Sagt och gjort. Jag mejlade in min ansökan och kompletterade den med mitt cv. Cv står för Curriculum vitae, som i fri översättning från latinet kort och gott betyder ”meritförteckning”.

I mitt cv skrev jag in ALLT jag hade gjort i mitt liv sen jag tog realexamen på 3-årig linje 1960. Det blev till slut en diger lista, även kompletterad med mina idrottsliga meriter och en del andra saker, bland annat segrarna i På spåret, ifall detta skulle kunna ha effekt.

Jag gick stolt igenom mitt cv. Jag var verkligen impad av mig själv. Ingen av de andra sökandena skulle kunna slå mig. De skulle inte ens komma i närheten av mina meriter. Visserligen är jag 76 år och pensionär men vad spelar det för roll när man kan visa upp en sådan här meritförteckning!

Nu vill jag inte att ni ska tro att jag menade allvar med att söka ett av de här jobben i förhoppning om att få det. Nej, jag vet precis hur det svenska samhället fungerar. Är man över trettiofem så tittar arbetsgivarna misstänksamt på en. De tror att man är utsliten, utbränd och redan förbrukad och inte kan prestera allt det arbetsgivarna kräver.

Och är man dessutom 76+ så är man definitivt uträknad. Då är man mogen för demensboendet och inte för en hektisk nyhetsredaktion på Expressen.

Men det var ändå kul att få skoja med cheferna på Expressen lite grand. Jag kan anta att ett och annat ögonbryn höjdes när man på något sammanträde gick igenom listorna över de sökande och plötsligt upptäckte mitt namn där. Men vad sjutton …? Vem tror hon att hon är? Skulle den gamla kärringen ha något att tillföra vår ungdomliga och effektiva redaktion? Så fullkomligt idiotiskt! Vet hon förresten vad Internet är för något?

Nej då, jag är inte alls mogen för demensboendet. Jag är faktiskt duktig på Internet och kan hantera den digitala och virtuella världen med viss skicklighet. Jag tror också att jag skulle ha något att bidra med med tanke på att jag under hela mitt liv hängivet har ägnat mig åt god journalistik. Dessutom har jag gjort en massa andra saker som har gett mig både erfarenhet och ökad bredd i kunnandet.

Men, som sagt, jag vet hur de resonerar. Jag ville bara skoja lite med dem, få dem lite ur balans, så att säga.

Tror ni att jag fick något av de jobb jag sökte? Visst var jag formellt kvalificerad, ja kanske rentav överkvalificerad. Men så häromdagen trillade det ner ett mejl i inkorgen från någon personalansvarig på Expressen vars namn jag inte vill avslöja. Han skrev så här:

”Hej Elisabet!