Nils van der Poel berättade i sitt sommarprogram hur han av egen kraft och motivation byggde upp en miljö omkring sig som han faktiskt vantrivdes i. Samtidigt beskrev han hur de hårda träningspassen och uppoffringarna i privatlivet även resulterade i hans livs lyckligaste stunder.

På sätt och vis känner jag som gammal idrottare igen hans beskrivning av den hårda träningen och hur han hatade den och hur han vantrivdes med den. Hård träning kan vara det djävligaste som finns medan den pågår. Men den dag träningen ger resultat i form av medaljer och framskjutna placeringar på tävlingar så njuter man lite grand av segerns sötma.

Men sötman varar inte länge. Man vet hela tiden att i morgon måste man fortsätta att träna igen på samma nedbrytande sätt som tidigare.

2015 tog Nils van der Poel guld på junior-VM på skridskor. I det ögonblicket tyckte han att han hade fått nog. Han bestämde sig för att avsluta skridskokarriären eftersom ”han hatade skiten”. Men han upptäckte snart att han plötsligt befann sig i ett gigantiskt tomrum. Saknaden efter att befinna sig i ett sammanhang drev honom in i ett mörker. Så här beskriver han detta i sitt sommarprat:

”Jag klarade inte av att äta. Ångesten tog upp all plats i min mage. Jag hade inte längre någon aning om vad mitt liv gick ut på.”

Så istället för att känna sig befriad efter beslutet att sluta tävla drevs han in i ett ännu djupare trauma. Han sökte sig därför till andra sysselsättningar. Han gjorde värnplikten vid Jägarbataljonen i Arvidsjaur, en av de hårdaste militära grundutbildningarna.

”Värnplikten vid Arméns jägarbataljon är det mest krävande jag har gjort”, skriver Nils van der Poel i en krönika i Försvarsmaktens personaltidning Försvarets Forum sen han hade gjort lumpen.

Under samma tid ägnade sig Nils mycket åt att hoppa fallskärm. Fallskärmshoppningen och gemenskapen med de andra utövarna blev en viktig del av livet. Han gjorde hela tiden saker där han tänjde sina gränser mer och mer. Nils har hittills utfört nästan 1 000 fallskärmshopp och han har uppenbarligen inga planer på att trappa ner den hobbyn.

Han återupptog skridskoåkningen och blev uttagen till OS i Pyeonchang i Sydkorea 2018. Där slutade han på fjortonde plats, vilket han givetvis inte var nöjd med. Han återvände till Jägarbataljonen i Arvidsjaur och startade därefter flera extrema löpar- och cykelprojekt – än en gång för att testa sina gränser, för att få sina efterlängtade kickar och för att förbättra sina prestationer.

.Den 14 februari 2021 tog den svenske skridskostjärnan sitt andra raka guld på VM i Heerenveen i Nederländerna. Han satte samtidigt nytt världsrekord på 10 000 meter.

”Vid frukostbordet berättade mamma att den cancer jag trodde var borta i stället hade spritt sig i hennes kropp. Två veckor senare avled hon. Det finns därför många anledningar att förakta livet och vända sig emot det. Det finns gott om ursäkter att välja den enkla vägen, ljuga, bedra, förfalla och missunna. Men det finns också i sådana ögonblick människor som behöver det bästa av oss.”

”Efter mammas död kommer jag aldrig att bli densamme igen. Jag måste ha något annat nu. Min mamma gav mig allt jag behövde för att kunna ta hand om mig själv. Men hon gav mig inte allt jag ville ha. Jag hade önskat mig ytterligare 24 år med henne”, säger Nils van der Poel.

Det är mindre än ett år sen som Nils van der Poel förlorade sin mamma. Nu har han på några dagar erövrat två olympiska guldmedaljer och ytterligare ett världsrekord. Det var den största gåva han kunde ge sin mor.

Nils van der Poel än träningsnarkoman. Det är heller ingen överdrift att kalla honom fanatiker. Det kan inte finnas någon elitidrottsman som tränar hårdare och mer målmedvetet än han. Inför skridsko-VM i fjol sa han så här:

”Ingen skridskoåkare i världen tränade så mycket högintensivt som jag gjorde under de tre månaderna fram till VM 2021. Men det krävdes sexton månader av hård grundträning för att jag skulle tåla den träningen.”

Under OS i Peking har Nils van der Poel antytt att han tänker lägga av med skridskotävlandet. Detta har han å andra sidan sagt flera gånger förut men hittills alltid kommit tillbaka. Den här gången vet vi inte. Vad vi däremot vet är att denne unge man, 184 cm lång i strumplästen, behöver ständiga adrenalinkickar för att tycka att livet är värt att leva. Vad han funderar om framtiden vet ingen av oss. Men något modigt och utmanande blir det säkert.

Kanske kommer han att ge sig på det mest utmanande av allt: Bergsbestigning. Och inte vilken bergsbestigning som helst utan att bestiga något eller några av världens högsta och farligaste berg. Mount Everest kanske – utan syrgas.

Men Mount Everest är säkert inte en tillräckligt tuff utmaning för van der Poel. Det är ju så många andra som redan har klättrat uppför de 8 849 meterna i Himalaya. Många av dem har nått toppen men många har också omkommit, ofta på vägen ner.

Det kanske måste bli något ännu mer utmanande för Nils van der Poel. Kanske K2, med eller utan syrgas. K2 är ett av världens farligaste berg som även det ligger i Himalayamassivet. Var fjärde människa som har försökt ta sig upp till K2 har avlidit på vägen.

Eller Nanga Parbat som ligger i den pakistanska delen av Himalaya. Nanga Parbat är extremt svårt att bestiga. Hittills ar totalt 31 människor dött när de har försökt bestiga Nanga Parbat. Lokalbefolkningen kallar Nanga Parbat för Djävulens berg eller Människoätaren.

Vi får se vad världens bäste skridskoåkare bestämmer sig för att göra i framtiden. Jag ser i alla fall fram emot beskedet med spänning.