Så här såg jag ut i förmiddags, onsdagen den 15 april. Det är fem dygn sen jag ramlade på träning och slog ansiktet i asfalten. Om ni går tillbaka till den förra bloggen från den 10 april så kan ni se hur jag såg ut då, någon timma efter smällen.

Sådana här blessyrer har en tendens att först alltid bli värre innan de blir bättre. Och idag fick jag verkligen bevis för detta. Alla spektrats nyanser framträdde med önskvärd tydlighet i mitt ansikte. Idag såg jag själv för första gången hur illa det stod till. Nästan hela höger ansiktshalva var färgad i svarta, blå, gröna och gula nyanser plus ett djupt sår under ögat. Vilken smocka!

Jag tog några selfies på mitt osminkade ansikte. (De flesta brukar ta selfies av sig själva för att visa hur vackra de är. Jag gör tvärtom.) Jag fick en chock när jag såg bilderna. Inte skulle väl någon filmmagnat vilja ringa till mig från Hollywood och erbjuda mig en stor roll i en film. Nej, knappast. Det skulle i så fall vara i en skräckfilm. En modern version av "Mumien vaknar" eller något.

Men inget är så illa att det inte kan bli värre – eller bättre.

De här bilderna togs också idag -, men några timmar senare. Då hade jag sminkat mig, lagt på extra tjockt med foundation över de rödsvarta blåmärkena på kinden. Ögonskugga, eyeliner och mascara och sedan rött på läpparna gjorde sedan ytterligare underverk. Tänk om smink inte hade funnits.

Tror ni att det är samma kvinna? Ja, det är det faktiskt. Om en vecka kommer skadorna inte att synas alls. Bara de djupa sår som vurpan gjorde i min själ kommer att finnas kvar. Liksom smärtorna i höger knä, som rent medicinskt är mera skadat och svårläkt än ansiktet.