Snart går riksdagen på sommarlov. Då blir det lite semester och i slutet av juli startar upploppet inför valet i september. Men före sommarlovet ska riksdagen klubba igenom ett antal mycket kontroversiella regeringsförslag. Det ena är förslaget om en begränsning av s k övervinster för välfärdsföretag, bland annat privat sjukvård, vårdcentraler, friskolor och äldreboende.

Denna fråga har socialdemokraterna av någon anledning gjort till sin stora valfråga. Ideologiskt är frågan naturligtvis politiskt godis för partiet – men vad handlar den egentligen om i verkligheten? Det finns mycket som talar för att det här förslaget aldrig kommer att genomföras på grund av alla oklarheter och definitionsproblem. Vad är t ex övervinst? Tja.

Den andra frågan, som under vintern och våren väckt ännu större uppmärksamhet är förslaget att 9 000 ensamkommande flyktingungdomar, framförallt afghaner, ska få uppehållstillstånd i Sverige trots att Migrationsverket för många av dem redan har beslutat att inte bevilja uppehållstillstånd. Denna egendomliga kovändning i asylfrågan gjorde socialdemokraterna upp med centern om i vintras, så förslaget har stora möjligheter att klubbas igenom i riksdagen.

Men många kritiska röster har höjts mot den här överenskommelsen. Varför upphäver regeringen ett beslut av Migrationsverket när Migrationsverket bara följde det regelverk för asylrätten som Stefan Löfven normalt slås så hårt för? Den som vill skydda asylrätten måste se till vilka skyddsbehov de asylsökande har. Har de flytt från kriget i Syrien och inte har något land att komma tillbaka till, ja då är det självklart att de har rätt till uppehållstillstånd i Sverige.

Men en 16-årig kille med afghanskt ursprung men som sannolikt har levt större delen av sitt liv i Iran och som söker politisk asyl i Sverige har inte självklart rätt till asyl, även om det är oklart vilket som är pojkens riktiga hemland.

Att låta dessa 9 000 pojkar få stanna i Sverige beräknas kosta staten 3 miljarder kronor. Betyder det att det i fortsättningen finns 3 miljarder kronor mindre att hjälpa de asylflyktingar med som verkligen har ett skyddsbehov? Ja, i princip gör det det. Varför denna omvändelse när det finns så många flyktingar som verkligen har starka skyddsbehov och som det vore mera naturligt att hjälpa?

Kanske beror det på att 9 000 ensamstående afganska ungdomar är lättare att ta hand om i Sverige än stora syriska familjer med många barn. Dessa unga killar kan snabbt komma in i det svenska samhället. De kan studera och utbilda sig och bli en viktig faktor i den svenska ekonomin. Ingen har nämnt att skälet skulle vara detta men jag kan inte tro att det kan handla om något annat.

Samtidigt har Stefan Löfven retat upp sitt eget parti genom det senaste utspelet om en ännu mera strikt flyktingpolitik. Det var när Löfven och migrationsminister Heléne Fritzon den 4 maj lade fram socialdemokraternas nya migrationspolitik. Där slås fast att Sverige ska ta emot sin andel av EU:s totala flyktingmottagande sett till den svenska befolkningens storlek  – INTE MER.

Samtidigt slog socialdemokraterna fast att gränskontrollerna ska behållas så länge de behövs. Ett annat förslag var att staten ska avskaffa möjligheterna för kommunerna att ge försörjningsstöd (socialbidrag) till flyktingar som har fått avslag på sina asylansökningar. Socialdemokraterna vill också öka stödet till förbättrade förhållanden i flyktinglägen utanför Europa, för att nämna några exempel.

Den nya migrationspolitiken gav omedelbart upphov till ett ramaskri bland de socialdemokratiska gräsrötterna, där många slår vakt om den generösa flyktingpolitik som partiet pläderade för innan de stora flyktingströmmarna började komma 2015 och som ställde allt på ända.

Stefan Löfven har inte sitt parti med sig med den nya migrationspolitiken. Det ganska diffusa förslaget om stopp för s k övervinster i privata välfärdsföretag kommer knappast att få de socialdemokratiska gräsrötterna att svälja migrationspolitiken.

Samtidigt ser Stefan Löfven hur partiets opinionssiffror sjunker medan sympatierna för Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna bara ökar. Självklart fanns denna situation med i bilden när Stefan Löfven på ett minst sagt desperat sätt med sin nya migrationspolitik försökte locka till sig flyktingkritiska väljare från Sverigedemokraterna. Detta var ett uppenbart taktiskt politiskt drag men för Löfven blev det ett självmål utan like. Stefan Löfven lade ut snubbeltråden framför sina egna fötter, inte framför Jimmie Åkessons.

Stefan Löfven mår inte särskilt bra idag. Han ser hur regeringsmakten rycks ifrån honom efter valet; detta om inte ett under sker under sommaren, vilket inte är sannolikt. Socialdemokraterna kommer att göra ett betydligt sämre val i år än 2014, något som gör att Stefan Löfvens möjligheter att bilda en stark regering minskar kraftigt.

Jag har också svårt att tro att Löfven vill fortsätta regeringssamarbetet med miljöpartiet. Det vittnar inte minst de soloutpel om som socialdemokraterna har gjort under de senaste månaderna och som miljöpartiet ogillar starkt.

Återstår då en koalitionsregering över blockgränserna. Tja, det är teoretiskt möjligt med en regering bestående av socialdemokraterna och centern men detta är fortfarande skrivet i stjärnorna. Ulf Kristersson som fortfarande leder Sveriges näst största parti, moderaterna, ligger snäppet före Jimmie Åkesson i opinionsmätningarna men Kristerssons politiska sits är heller inte särskilt avundsvärd.

Nej, jag tror att Stefan Löfven innerst inne helst skulle vilja att socialdemokraterna förlorade regeringsmakten efter valet. Socialdemokraterna kan inte regera kraftfullt om man har sina egna väljare emot sig, t ex i migrationspolitiken. Socialdemokraterna är idag alldeles för splittrat för att partiet ska kunna vara en tillräckligt stabil ryggrad för partiledaren Stefan Löfven.

Stefan Löfven har lärt sig att politik är svårt, särskilt i svåra tider.

Vore jag Stefan Löfven skulle jag hellre gå i opposition efter valet. Då skulle livet bli mycket lättare att leva för Löfven. Då kan han opponera precis på det sätt som hans parti vill.