Jakten på att hitta en cancerklinik och cancerläkare som är beredda att ta sig an lilla cancersjuka Linn Kvist, 10 år, fortsätter. De senaste dagarna har jag arbetat utifrån tre olika spår, när det gäller möjliga cancerkliniker utomlands, som skulle kunna vara villiga att ta emot Linn.

Detta beror på att barnonkologerna vid Linköpings Universitetssjukhus har kastat in handduken när det gäller att försöka hjälpa Linn att, om inte bli helt frisk, så i alla fall friskare än hon är idag. I fredags berättade jag här på min blogg att Universitetssjukhuset i Linköping vägrade att lämna ut Linns sjukjournal till hennes pappa Robert så att pappan kunde gå vidare i sin jakt på ett annat sjukhus.

Efter en del ytterligare påtryckningar har sjukhuset i Linköping gett med sig. Robert fick igår, måndag, Linns sjukjournal för de senaste två åren. Efter en del trixande fick jag till slut också journalen i min hand och har läst igenom den noggrant.

Linn har en jättelik mycket aggressiv och elakartad s k nervskidetumör på höger skinka som en effekt av den sjukdom Linn är född med, nämligen neurofibromatos. Den sjukdomen kan i sällsynta fall utveckla elakartade cancertumörer. Det är en sådan tumör Linn har drabbats av och den har växt på ett galopperande sätt sen september månad förra året. Linn har blivit ett sådant sällsynt fall.

I morse fick jag nya bilder på Linns tumör som pappa Robert hade tagit. Det bär mig emot att visa de här bilderna på min blogg. Jag tycker själv att det är oetiskt men jag har beslutat att visa dem i alla fall. Det är viktigt att folk förstår vilket lidande denna lilla tioåriga flicka är utsatt för.

En del av mina läsare kommer att tycka att det är spekulativt att jag publicerar de här bilderna. Andra kommer att säga att det var nödvändigt för att väcka opinion kring Linns fall.

Läkarna på sjukhuset i Linköping står idag och tittar på medan tumören bara sväller och sväller, blir hårdare och hårdare och förorsakar Linn allt större smärtor. Snart har den tagit över hela Linns kropp. Och ingen gör något!

Linns läkare har sagt att de inte kan göra något mer för flickan. Hon får sen några månader tillbaka bara s k palliativ vård i livets slutskede. I första hand handlar det om smärtlindring, sondmatning och hjälp att kissa och bajsa. Ändå anser både jag och Linns föräldrar att det borde kunna finnas hjälp att få. I Linköping har Linn bara fått tre cellgiftsbehandlingar. Det var förra vintern. Linn tålde inte dessa cellgifter och kuren avbröts. Sen har inga mer cellgifter provats på Linn. Dessutom har Linn genomgått två olika experimentella läkemedelskurer men ingen av dessa har hjälp Linn. Tumören fortsätter att växa.

Som jag redan har skrivit har jag daglig kontakt med cancerkliniken Sheba i Tel Aviv i Israel. De kan vara villiga att hjälpa Linn  – men sjukhuset i Linköping har vägrat att lämna ut de provsvar, röntgensvar och annat som sjukhuset i Israel behöver för att kunna analysera Linns sjukdom på ett korrekt sätt.

I morse skrev jag ett brev till en känd och välrenommerad cancerklinik i Helsingfors, Docrates. Efter några timmar fick jag en e-post från en överläkare där som tyvärr tvingades meddela att Docrates inte tar emot patienter som är under 16 år gamla. Därmed var det spåret förbrukat.

Igår kväll skrev jag ett mejl till en känd cancerläkare i USA, Brigitte Widemann, vid ett välrenommerat cancersjukhus i Maryland. Jag beskrev Linns fall ingående men trodde aldrig att jag skulle få något svar. Så i natt, strax efter klockan 24.00 kom ett personligt svar till mig från Dr. Brigitte Widemann! Hon var mycket intresserad av att hjälpa Linn, eftersom hon är specialiserad på cancer hos barn. Hon ville bara få ta del av alla viktiga medicinska uppgifter som gäller Linns cancer och som fortfarande bara finns på barnonkologen i Linköping.

Jag svarade att jag skulle göra allt som stod i min makt för att få fram de nödvändiga uppgifterna från sjukhuset – utöver de delar av journalen som jag redan har fått.

Nu pågår en intensiv brevväxling mellan mig och cancerkliniken i USA, som heter National Cancer Institute´s Center for Cancer Research och ligger i Beteshda i delstaten Maryland. Jag vet att Brigitte Widemann forskar kring ett särskilt läkemedel, Selumetinib, som kan användas mot cancer av den typ som lilla Linn lider av.

Nu gäller det bara att förse cancerinstitutet i Beteshda med all nödvändig information och alla data om Linns cancer. Det är överläkare Britt-Marie Holmqvist vid barnonkologen vid Universitetssjukhuset i Linköping som nu har bollen i sin hand. Nu gäller det att övertyga henne om att Linn måste få vård, antingen i USA eller i Israel, när nu inte sjukhuset i Linköping vill pröva några fler läkemedel på henne. Hon måste lämna ut alla medicinska uppgifter om Linn. Annars dör flickan snart.

Håll tummarna för Linn, för Linns pappa och mamma och för mig, så att vi lyckas i denna vanskliga kamp, där bara en liten framgång kan bli livsavgörande för Linn.