Häromdagen fick jag det glädjebesked som jag har väntat på länge. Svaret på den magnetkameraundersökning som jag genomgick den 11 juli kom i torsdags. Jag är fortfarande fri från cancer, var beskedet. Jag har inte fått några metastaser i magen – förhoppningsvis inte heller på några andra ställen i kroppen.

Jag är friskförklarad – än en gång!

Det beskedet fick jag av min fina onkolog Li Jalmsell på Nya Karolinska i Solna. Undersökningsresultatet visade att man inte kunde hitta några förändringar i mitt inre sedan den förra undersökningen gjordes för drygt ett år sen. Allt såg likadant ut.

Mina blodprover visade också utmärkta värden. Inga spår av tumörmarkörer i blodet. Förbättrade hemoglobinvärden i blodet och ökad förmåga för kroppen att ta upp näring.

Det var ändå på darrande ben som Bosse och jag i torsdags morse anlände till väntrummet på plan 10 på Nya Karolinska på Eugeniavägen 3 i Solna. Ett nästan tomt väntrum väntade oss som vanligt. Den tid som förflöt innan min läkare kallade in mig kändes evighetslång. Det berodde bland annat på en planeringsmiss bland läkarna men det spelade ingen roll.

För det besked som Li Jalmsell gav mig några minuter senare fick mig att hoppas på livet ännu en gång. Mina cancerkontroller har numera glesats ut. Jag blir bara undersökt en gång om året. Därför växer nervositeten. Man vet ju aldrig vad som hinner växa i kroppen medan tiden går fram till nästa kontroll.

Det känns ibland som om jag bara lever ett år i taget.

Nu känner jag i alla fall än en gång att jag vågar se framåt. Det var över sju år sen jag opererades för min jättelika cancertumör på bukspottkörteln. Jag är en canceröverlevare och det är jag stolt över. Jag önskar att alla människor som drabbas av cancer har samma tur som jag att deras tumörer inte kommer tillbaka efter det att operationerna är gjorda och behandlingarna avslutade.

Samtidigt vet jag att det inte är så. Idag kom till exempel det tragiska beskedet att en av Finlands bästa kvinnliga skidåkare Mona-Liisa Nousiainen (tidigare Malvalehto) igår avled i cancer bara 36 år gammal.

Tidigt förra sommaren diagnosticerades Mona-Liisa med en mycket aggressiv form av cancer. Läkarna gav henne tre månader att leva. Hon levde i över ett år! Mona-Lisa efterlämnar maken och längdskidåkaren Ville Nousiainen och en nioårig dotter. Mona-Lisa Nousiainen var inte bara en duktig skidåkare. Hon var också en prisbelönt musiker.

Mona-Liisa Nousiainen är ett tragiskt exempel på att alltför många fortfarande dör i cancer. Hon är också ett exempel på att cancern kryper allt längre ner i åldrarna.

Cancer är inte längre en sjukdom som bara drabbar gamla människor. Cancer är en sjukdom som slår mot alla generationer. Samtidigt ökar överlevnaden i cancer, något som samtidigt kan kännas hoppfullt.

Men varför ökar cancern? Det svaret vill jag ha. Vad är det i vår omgivning och i vår livsstil som gör att cellerna i kroppen börjar dela sig explosionsartat och växer till stora tumörer som sprids och dödar oss inifrån? Varför får vi aldrig veta det?

Jag är ledsen för att det vackra och varma sommarvädret plötsligt försvann. Så är det att leva i Sverige. En dag sol och värme, nästa dag regn och kyla.

Men här hos oss är det tack och lov inte lika illa som det var under Tour de France i franska Alperna i förra veckan. Den nittonde etappen i fredags avbröts när det var 34 km kvar. Orsak: snö, regn, hagel och jordskred. Så här såg det ut på de vägar som cyklisterna inte kunde köra på i fredags.