De senaste dagarnas medierapportering i Sverige har totalt dominerats av det praktgräl som häromdagen utspelade sig i Viaplay-studion mellan förbundskaptenen i fotboll Janne Andersson och fotbollskommentatorn och förre elitspelaren Bojan Djordjic efter Sveriges 5-0-seger över Azerbajdzjan, ett gräl som jag som icke fotbollsintresserad uppfattade som totalt ointressant. Dag efter dag har detta gräl ältats i medierna. Man skulle nästan kunna tro att det tredje världskriget hade brutit ut.

Detta visar vilken ankdamm Sverige lever i. Struntsaker blir förstasidesstoff i detta banaliteternas hemland nummer ett. Den nyhet som jag istället chockades över och som borde ha fått betydligt större uppmärksamhet är det uttalade hot som Rysslands Sverigeambassadör i Stockholm Viktor Tatarintsev häromdagen riktade mot Sverige i en artikel på ambassadens hemsida. Där kunde man läsa ett antal djupt skrämmande rader, bland annat att

… ”Sverige blir ett legitimt mål för Rysslands vedergällningsaktioner om Sverige ansluter sig till Nato. Om någon fortfarande tror att detta på något sätt kommer att förbättra Europas säkerhet, kan ni vara säkra på att de nya medlemmarna i det fientliga blocket blir ett legitimt mål för Rysslands vedergällningsåtgärder, inklusive de militära …”

På hemsidan skrev ambassaden också att

”Svenska folket har indoktrinerats och berövats sin utrikespolitiska suveränitet. Sverige håller på att förvandlas till en lydstat, en amerikansk koloni.”

Tatarintsev fortsatte sin skrämselpropaganda:

”Man bör inte utesluta att Natos önskan att kämpa mot Ryssland «till den siste ukrainaren» kommer att leda till en situation där det helt enkelt inte kommer att finnas några ukrainare kvar att slåss mot … Sveriges politiker lurar svenskarna in i militäralliansen Nato.”

Rubriken till artikeln på ambassadens hemsida löd så här:

”Ett svenskt steg mot avgrunden” alltså. Detta har svenska folket att vänta enligt den ryske ambassadören, ord som självfallet hade varit i säck innan de kom i påse, som ett gammalt svenskt uttryck låter, d v s att det var president Vladimir Putins ande som svävade över ambassadörens hotfulla skrift.

Självfallet har den ryske ambassadörens hotelser mött negativa och förvånade reaktioner i Sverige men det har främst varit s k Rysslandskännare som har uttalat sig. Experterna har talat om ”påverkansförsök” och beskriver de ryska uttalandena som ”ovanligt grov rysk retorik”.

”Det är hårresande”, säger Gunilla Herolf, seniorforskare vid Utrikespolitiska institutet. ”Målet är att skrämma Sverige”. Andra betecknar uttalandena som ”onyanserade och vulgära”.

Den ryske ambassadörens grova påhopp på Sverige har fått utrikesminister Tobias Billström att kalla upp Viktor Tatarintsev till UD för att uttrycka den svenska regeringens missnöje med ambassadörens uttalanden.

”Vi ska tydligt markera mot detta uppenbara påverkansförsök”, säger Billström i ett skriftligt uttalande. ”Sveriges säkerhetspolitik bestäms av Sverige och inte av någon annan.”

Själv tycker jag att regeringen borde utvisa den ryske ambassadören och därmed på skarpen visa att Sverige inte accepterar den här sortens maktdemonstrationer från rysk sida. En ambassadörs uppgift är att bedriva diplomati i det land där han eller hon är stationerad, inte att förklara krig och författa nidskrifter.

I mitt stilla sinne undrar jag hur oroad Tobias Billström egentligen är över det ryska hotet. Han borde vara oroad. Själv är jag skräckslagen över de fientliga ryska signalerna mot Sverige. Jag ser dem mer eller mindre som en krigsförklaring. Ändå verkar de flesta svenskar rycka på axlarna och betrakta de ryska hoten som nya exempel på den vanliga ryska skrämselpropagandan. Ingenting att bry sig om med andra ord.

Men den här gången tycker jag att vi ska bry oss. Vladimir Putin och Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov har länge ägnat sig åt skrämselpropaganda – ja, till och med så länge att omvärlden inte längre lyssnar på dem – men frågan är när Ryssland låter sin skrämselpropaganda övergå i verkliga handlingar, det vill säga att utföra en militär attack mot Sverige (och kanske Finland).

Europa och den övriga västvärlden har länge underskattat den hotfulla retoriken från Vladimir Putin och hans entourage. Det bästa exemplet är när västvärlden totalt togs på sängen när Ryssland i februari i fjol i en blixtaktion invaderade Ukraina. Trots att Ryssland länge hade skramlat med vapnen så sa alla i väst – utom möjligen folk inom den amerikanska underrättelsetjänsten – att det bara var tomma ord från Putins sida. Ingen trodde att Ryssland skulle våga starta ett regelrätt krig mot Ukraina.

Men det var inga tomma hot. Detsamma gäller Rysslands annektering av Krim 2014. Inte heller då var det många som trodde att Putin skulle våga sig på en sådan manöver – men det vågade han – på samma sätt som han hela tiden har betraktat oblasterna (regionerna) Donbass och Luhansk i östra Ukraina som ryska intresseområden.¨

Rysslands krig i Ukraina visar att Vladimir Putin – hur skurkaktig och maktfullkomlig han än är – är en person som man ibland kanske måste ta på allvar. Menar han allvar med det han lät Rysslands Stockholmsambassadör framföra via ambassadens hemsida så finns det all anledning till oro.

Sverige i allmänhet och regeringen Kristersson i synnerhet befinner sig just nu under hård press från flera håll på grund av Sveriges beslut att bli medlem av Nato. Vladimir Putin är inte ensam i sina propagandaattacker mot Sverige. Han har mycket god hjälp av två andra antidemokratiska maktspelare, nämligen hans två personliga vänner Recep Tayyip Erdogan, president i Turkiet, och Viktor Orbán, premiärminister i Ungern sen 2010.

Erdogan bedriver sen ett år tillbaka en ren utpressningskampanj mot Sverige applåderad av den ryske presidenten. Det står därför skrivet i stjärnorna när Turkiet kommer att säga ja till det svenska Natomedlemskapet – om Turkiet någonsin kommer att göra det.

Viktor Orbán har hittills också vägrat att låta det ungerska parlamentet ratificera Sveriges Natoansökan. Igår förklarade en talesman för Ungerns regering varför. Det fanns tre skäl till detta. Det ena var att Sverige har underminerat relationerna med Ungern. Svenska politiker har gång på gång kritiserat Ungern och ”skadat ungerska intressen”.

Det andra skälet är det översitteri och den moraliska överlägsenhet som Sverige ska ha visat Ungern när svenska politiker har påstått att Ungern är antisemitiskt och leds av en förtryckarregim. Det tredje skälet är att Sverige har visat ”brist på respekt” för Ungern och att relationerna mellan de båda länderna har försämrats de senaste åren. Allt detta måste enligt den ungerska regeringen redas ut innan det ungerska parlamentet kan säga ja till ett svenskt medlemskap i Nato.

Hur Ulf Kristersson och Tobias Billström ska hantera dessa anklagelser är en 10 000-kronorsfråga. Dessvärre är allt som svenska politiker på senare år har sagt om Ungern sant. Ända sen Orbán övertog makten 2010 har han systematiskt monterat ner både landets rättssystem och det demokratiska styrelseskicket. Under de gångna tio åren har Ungern fått kritik, inte bara från Sverige utan från hela EU, FN, Europarådet, OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) och en rad enskilda organisationer.

Kritiken har gällt oron för att rättsstatens principer och de demokratiska värdena håller på att gröpas ur i Ungern. Även de mänskliga rättigheterna är hotade.

Det är alltså dessa tre hårda killar som Sverige nu ska fightas med, killar som inte har mycket till övers varken för demokrati, mänskliga rättigheter eller en fungerande rättsstat. Det blir inte lätt.

Till sist har jag ett gott råd till EU: Sparka ut Ungern ur den europeiska gemenskapen. Ungern uppfyller inte längre de kriterier som gäller för att få vara medlem i EU. Andra EU-länder ska inte behöva betala miljonbelopp i EU-bidrag till Ungern samtidigt som Ungern själv gör allt för att kullkasta de demokratiska och rättsliga principer som hela EU-samarbetet vilar på.

Det var bara ett litet tips.