Stina Nilsson överträffar sig själv dag efter dag. Häromdagen vann hon skidsprinten i Toblach i Tour de Ski på ett överlägset sätt. Ingen annan hade en chans, Hon vann finalen med tre sekunders marginal. Det är inte klokt. Det är utklassning. Ändå är det världseliten hon möter.

Idag var det sprint igen, nu i schweiziska Mustair, på hög höjd och på en bana försedd både med hopp och pucklar, en bana som åkarna påhejade av sportjournalisterna redan i förväg hade dömt ut som både omöjlig och osportslig. ”Vi är inte här för att åka skicross eller puckelpist”, sa bland andra svenske Viktor Thorn.

Idag var det emellertid ingen som klagade. Tvärtom tyckte bland andra norrmannen Johannes Högflot Kläbo att de där pucklarna var riktigt skojiga att åka i. Han tyckte att det var bra att arrangörerna vågade ta lite nya initiativ. Det piggade upp sporten.

Så från de svenska sportjournalisterr som igår hade fördömt dagens sprinttävling, hördes idag inte ett ljud.

En som stortrivdes i puckelpisten var Stina Nilsson. Hon vann prologen. Hon vann kvartsfinalen. Hon vann semifinalen. Ingen tvivlade på att hon även skulle vinna finalen. Stina Nilsson har satt skräck i de andra damerna så till den grad att ingen vågar ta ett enda initiativ när Stina är med i tävlingen.

Och det var hon med besked. På sista varvet tryckte hon fast skidorna lite extra, tog några extra stavtag och vips hade hon fått femtio meters försprång. Hennes överlägsenhet är så iögonenfallande och så osannolik att man med rätta undrar hur den här kvinnan är skapt. Hon är urstark, visst, men hennes styrka ligger i ännu högre grad i skidtekniken och i den planerande och kyliga blick hon har när det gäller att ta sig fram på rätt plats och i rätt ögonblick.

Bortsett från Stina Nilssons triumftåg i Val Mustair var det inte mycket bevänt med de svenska insatserna. Inte ens Ida Ingmarsdotter hängde med idag.

Och på herrsidan var det rent bedrövligt. Calle Halfvarsson berättade efter loppet att han inte alls hade varit trött men att han tog fel beslut hela tiden. Hans hjärna fungerade liksom inte. Han låg sist i fältet nästan hela tiden. Jag tror att han inte orkade. Han klarade inte av den höga höjden. Det såg också ut som om att all motivation när det gäller att tävla i skidor var som bortblåst.

Det skulle inte förvåna mig om både Calle Halfvarsson och flera av de andra svenska manliga åkarna bryter touren och åker hem om några dagar. Piss, säger jag då.

Igår gjorde jag mitt eget sista skidpass på ett tag. Det beror framförallt på att snön på min äng nu håller på att smälta bort. I samband med gårdagens träningspass lyckades jag dessutom med konststycket att ramla i det helt platta spåret.

Jag hade lagt på lite för mycket klister i trampet. Det ledde till att skidorna fastnade i gräset och i den grovkorniga snön. Jag föll pladask bakåt, slog mig först i ryggen, sedan i axeln och sist i huvudet, allt i nämnd ordning.

Jag trodde först att jag hade brutit nyckelbenet. Det kändes så. Vurpan hindrade mig dock inte från att fullfölja mitt träningspass. Det gick bättre och bättre i takt med att jag slet bort bort mer och mer av klistret.

När jag kom hem och tittade mig i spegeln upptäckte jag att jag hade ett jättestort blåmärke mitt på bröstet. Hur detta hade kommit till har jag ingen aning om. Jag måste ha stuckit den trubbiga delen av staven i bröstet när jag föll. Jag tror också att jag drabbades av en mindre hjärnskakning. Har känt mig lite konstig i huvudet idag. Det känns som om saker och ting i hjärnan sitter löst och skvalpar.

Men efter att ha tagit några Ipren och smort in bröstet med Voltaren känns det genast lite bättre.