Efter att ha sett alla tre avsnitten av SVT-dokumenten om mordet på 4-årige Kevin i Arvika 1998 så har jag bara blivit klar över en enda sak: Polisbrutaliteten och förhörsledarnas flagranta sätt att manipulera de två små pojkarna Robin och Christian som polisen hade kommit fram till var de som hade mördat Kevin.

Vecka efter vecka har vi sett de kvalitetsmässigt undermåliga videoupptagningarna från förhören med Robin och Christian. Inte i något av förhören erkände pojkarna att de hade med mordet att göra vid Glafsfjordens strand den 16 augusti 1998 där Kevin bragtes om livet genom kvävning.

Däremot lyckades förhörsledarna genom oändliga timmar av förhör och flera timmars påfrestande vallningar på mordplatsen få pojkarna att säga nya saker, säga emot sig själva, skylla på varandra med resultatet att svaren skulle kunna uppfattas som att pojkarna hade varit nere vid stranden den fasansfulla söndagseftermiddagen. När Robin, 5 år, blev trängd i förhören skyllde han på sin bror Christian, 7 år.

Vallningarna vid stranden där förhörsledarna hade med sig en tygdocka av Kevins storlek var skräckinjagande upplevelser för oss TV-tittare. Hur det upplevdes av de två små barnen vågar jag inte ens spekulera om. Hur kan man göra så här mot barn? Hur kan psykologer och förhörsledare med tortyrliknande utmattningsmetoder tvinga två småpojkar att efter 3 – 4 timmars långa förhör erkänna att det var de som mördade Kevin?

När polisens förundersökningsledare Rolf Sandberg i slutet av oktober var övertygad om att bröderna var skyldiga lades utredningen ner och hemligstämplades. Sandberg hävdar att han själv gjorde två sista förhör med bröderna – förhör som av någon märklig anledning inte videofilmades – där Sandberg påstod att pojkarna hade uttalat något som liknade ett erkännande. Men eftersom förhören inte finns på band så vet ingen mer än Rolf Sandberg själv vad som sades eller erkändes i förhören. Detta är en skam utan motstycke. Ett rättsövergrepp mot två barn.

Den person i dokumentären som jag har upplevt som mest obehaglig och samtidigt förbluffande naiv är förhörsledaren Ingrid Harrysson. När hon i gårdagskvällens sista avsnitt av dokumentären blev konfronterad med sina egna förhör med Robin och Christian kom hon plötsligt inte ihåg någonting. Hon drabbades av samma minnesförlust som polisen 1998 antog att Robin och Christian hade drabbas av. ”Nej, det minns jag inte”, svarade Harrysson när Dan Josefsson ställde frågor till henne om hur hon i flera timmar tjatat och tjatat och tjatat på pojkarna för att få fram ett erkännande.

Men plötsligt mindes hon. Det var när Josefsson själv spelade upp videoförhören med henne. Hon blev plötsligt mycket blek – och avfärdade omedelbart förhörsmetoderna som olämpliga. Så borde vi aldrig ha gjort, erkände hon. Så borde det aldrig ha gått till. Nej, men det är dags att säga det nu.

Det är både obehagligt och uppiggande när personer i överordnad ställning försöker slingra sig och låtsas att de inte minns. I det här fallet var det emellertid bara djupt tragiskt.

De tre dokumentärerna gav många svar på hur brutalt, okänsligt och hänsynslöst poliserna och förhörsledarna uppträdde mot de två anklagade pojkarna. Att poliserna nitton år senare gör avbön och talar om att dylika förhörsmetoder inte borde ha använts om Kevin-mordet hade ägt rum idag ändrar ingenting i sak.

När man hör detta så skulle man istället kunna tro att Kevin mördades 1945. Men han mördades 1998! Det var inte alls särskilt längesen. Dessutom tror jag inte att förhörsmetoderna har blivit särskilt mycket mildare och mera hänsynsfulla idag. Dock kanske ingen polisutredning skulle engagera en professor i psykologi för att ”tvinga fram” förträngda minnen. Så skedde däremot i Kevin-fallet, som utvecklade sig till ett gigantiskt psykologiskt experiment.

Dan Josefssons filmer gav dock inte ett enda nytt besked i skuldfrågan. Vem eller vilka var det som hade mördat Kevin om de båda bröderna Robin och Christian inte hade gjort det? Inget svar. Frågan ställdes inte ens. Fanns det verkligen ingen alternativ gärningsman i utredningen? Idag kommer tidningen Expressen med uppgifter om att det skulle ha funnits en vuxen person vid stranden där Kevin mördades. Denne vuxne skulle ha hjälpt till att bära den döde Kevins kropp de trettio metrarna från bryggan till den lastpall i vassen där han senare hittades.

Vem var denne person? Kanske kommer den nya polisutredningen att ge svar på detta.

Innan vi har fått svaret på om det fanns en annan gärningsman så vilar tyvärr fortfarande oket tungt på de båda bröderna Robin och Christian. Jag hävdar i motsats till många andra att dokumentärerna inte på något sätt friade bröderna från mordmisstankarna. Vad dokumentärerna däremot gjorde på ett föredömligt sätt var att avslöja förhörsmetoderna och blottlägga det manipulativa sätt som polisen använde för att få fram ett erkännande. Men skuldfrågan kvarstår olöst.

Kevin-mordet måste därför utredas ordentligt en gång till, vilket också ska ske. Inga misstänkta personer får föras åt sidan, inte ens de båda bröderna, förrän skuldfrågan är klarlagd.

Det är dock min förhoppning att bröderna en dag ska kunna bli helt rentvådda men det kan ske först när den verklige mördaren avslöjas, inte förr.