Den som har tänkt vandra i de svenska fjällen i sommar eller i höst bör nog tänka om – i varje fall om man just har läst ut Ulf Kvenslers gastkramande roman/thriller ”Sarek”. Det har jag just gjort och fått precis den dos av skräck och fasa som jag behöver för att ställa in alla eventuella planer på fjällvandring.

Nåja, jag hade väl inte tänkt mig någon sådan i alla fall. Trots min sportighet har jag aldrig vandrat i fjällen även om jag många gånger när jag var yngre hade vaga planer på att göra det. Men cykeltävlingar, träning, onda knän och knöliga fötter satte P för detta.

Däremot har jag varit där, i varje fall i närheten. I juli 1992 hyrde jag en husbil och tog med mig min mamma på en resa från Göteborg till Norrbotten. Slutmålet var Stora Sjöfallets Nationalpark. Därifrån kunde man njuta både av utsikten mot Padjelanta Nationalpark och Sarek-massivet. Trots att det var i mitten av juli så var det kallt. Det både regnade och snöade. Men så är det i fjälltrakterna. Det är ogästvänligt där. Sarek och Kebnekajse krusar ingen.

Detta var en liten avstickare från mitt huvudspår, nämligen att berätta om Ulf Kvenslers fantastiska skräckroman ”Sarek”, som kom ut i april och redan är nominerad till Årets bok. Med rätta, kan jag tillägga. Redan omslaget på boken väcker ångest och skräck hos läsaren. Man förstår att det inte är ”roliga timman” som väntar, däremot många timmar av oavbruten fasa.

Boken handlar om de tre vännerna Anna, Henrik och Milena, alla studenter från Stockholms Nation vid Uppsala Universitet där de pluggade tio år tidigare. De tre har gjort många fjällvandringar tillsammans, oftast på Kungsleden med Abisko som startpunkt. Det här året hade de bestämt att göra fjällvandringen i juli men tvingades skjuta upp den till andra veckan i september. Men det var inget som oroade någon. Alla tre såg fram emot en underbar vecka i fjällen även om huvudpersonen Anna var lite orolig för sin pojkvän Henrik eftersom hans kondition av brist på träning hade försämrats kraftigt under det gångna året.

Bara några dagar innan resan mot Abisko skulle påbörjas frågade Milena plötsligt och oväntat om hennes nye pojkvän Jacob kunde få följa med på fjällturen. Hon berättade att hon hade träffat Jacob på nätet, att de hade blivit blixtförälskade i varandra, att han var trevlig, vacker, vältränad och framförallt att han var van vid att vandra i fjällen.

Anna och Henrik ogillade förslaget att ta in en fjärde person i gruppen, i synnerhet som ingen av dem kände Johan, som kallade sig Tessin i efternamn och påstod sig vara konsult. Till slut blev beslutet i alla fall att Jacob var välkommen med på resan. Men Anna hade redan från början onda aningar när det gällde Jacob. Hon tyckte att det var något som inte stämde med honom.

Redan i restaurangvagnen en stund efter det att sällskapet hade lämnat Stockholms Central drog det första grälet igång mellan Anna och Jacob. Jacob hade nämligen bestämt att de inte skulle åka till Abisko och vandra utan att de skulle vandra i Sarek istället. Det kom som en chock för Anna och Henrik eftersom ingen av dem hade någon tidigare erfarenhet av Sarek. De visste att det storslagna, vackra men människofientliga Sarek ställde helt andra krav både på dem och Milena än vad de kanske klarade av.

Jacob däremot hade vandrat i Sarek flera gånger och visste precis hur man skulle klara sig i denna steniga, sanka, oberäkneliga miljö med djupa fjällälvar och forsar som lätt kunde dra en ovan fjällvandrare med sig mot en säker död. Det lurade glaciärsprickor i de snö- och ismassorna som kunde bli en lika säker död.

Det blev emellertid Jacob som fick sista ordet. Det var Sarek som gällde. När sällskapet hade anlänt med nattåget till Gällivare blev det en lång bussresa till Ritsem, Därifrån flögs de med helikopter till Sarek där vandringen skulle inledas. Allt hade noggrant planerats i förväg och i hemlighet av Jacob.

Nu ska jag inte avslöja mera. Men jag kan utlova en läsarupplevelse utan motstycke. Boken är inte bara välskriven – vilket de flesta deckare och andra svenska romaner inte längre är. Personskildringarna är trovärdiga – i varje fall till att börja med – naturskildringarna likaså. Under vandringens första dagar gick allt bra. Solen sken och luften var ren och höstklar. Men så skulle det inte förbli så länge till.

Utmattningen, sinnesförvirringen hos de uttröttade och hungriga fjällvandrarna och den accelererande konflikten med Jacob är inramningen kring ett drama som ingen hade kunnat förutse. Men i den omänskliga fjällvärlden där naturen inte tar någon hänsyn till mänskliga känslor och mänskligt förnuft förvandlas flera i sällskapet till monster. Överlevnaden var överordnad allt annat. Då gällde inga vanliga lagar längre. Överlevnad till varje pris. Död åt den som avviker eller står i vägen.

Att den person i gruppen som man betraktade som den mest förnuftiga och klarsynta av dem alla under de sista kapitlen visade sig vara en kallsinnig psykopat gör inte historien sämre.

Det är numera mycket sällan att man får en sträckläsare i sin hand. Bokmarknaden översköljs av deckare och s k spänningsromaner. Men dessa är inte ett dugg spännande. Man orkar till slut inte vända blad längre eftersom man på förhand vet att inget överraskande eller dramatiskt kommer att utspela sig på de följande sidorna.

Med Ulf Kvenslers ”Sarek” är det tvärtom. Under de stunder man inte hinner läsa i boken ligger den där och suger och suger, tills man måste greppa tag i den och fortsätta läsa. Nattsömnen är inte heller viktig längre. Viktigast är att få veta  ”h u r   d e t   g å r”.

Så till sist lite om Sarek. Det är ett högalpint område i Jokkmokks kommun i Norrbotten. Sareks yta mäter 1 970 kvadratkilometer med fjälltoppar som når över 2 000 meters höjd. Den högsta är Sarektjåkkå, som är 2 089 meter högt och alltså bara 7 meter lägre än Kebnekaises Sydtopp (2 096 meter). I Sarek finns sex av Sveriges tretton högsta fjälltoppar och ett hundratal glaciärer. Det som mest sätter sin prägel på Sarek är den vidsträckta Rapadalen, ett vindlande deltalandskap, lika livsfarligt som underskönt.

Att vandra i Sarek är betydligt mera påfrestande än att gå t ex Kungsleden och andra markerade fjällrutter. I Sarek finns inga stugor, inga utmärkta leder eller spångar över de forsande bäckarna och älvarna. Man får förlita sig på att bo i tält och äta sina konserver under bar himmel. Den som vandrar i Sarek vandrar i vildmarken. Det krävs inte bara fysisk styrka för att klara detta. Det krävs framförallt ett starkt psyke, fjällvana, träning och lång erfarenhet.

Sarek är hårt utsatt för vädrets oförutsägbara nyckfullhet. Flera avsnitt i boken bär vittnesbörd om detta och minskar inte spänningen. Den bästa tiden på året att vandra i Sarek är under vår, sommar och tidig höst. Men snön kan komma redan i september så det gäller att vara beredd.

”Sarek” är en av de bästa och mest spännande böcker jag har läst – och det vill inte säga lite. Kallsvetten rinner längs ryggraden och man är glad att man inte är en av bokens huvudpersoner. Samtidigt känner jag en djup saknad efter boken nu när jag har läst ut den.

Tack, Ulf Kvensler, för den njutning du bestod mig med.