Idag den 20 mars är det vårdagjämning. Det var i alla fall det kl. 05.37 i morse. I precis det ögonblicket var dagen och natten lika långa. Efter det segrade dagen och ljuset.

Det är tråkigt att vårdagjämningen alltid infaller vid en så trist tid på året. Ena stunden snöar det. Den andra stunden regnar det. Det är kallt. Jag fryser. Jag talar därför bara om ”dagjämning” -alltså utan ”vår”. Våren är långt borta – trots att fåglarna redan har börjat sjunga sina parningssånger samtidigt som Bosse idag har satt upp tre nya fågelholkar på tomten.

De här bilderna som jag tog på vår tomt idag talar väl sitt tydliga språk när det gäller att visuellt beskriva vårdagjämning. Vår? Nej. Vinter? Nja, kanske men inte riktigt. I morgon då? Kanske men förmodligen inte.

När detta är sagt vill jag ändå säga några ord om själva ordet ”vårdagjämning”. Det är det vackraste svenska ord jag vet. Smaka på det. Låt det ligga en stund på tungan. Känn efter. Sug på det en stund. Visst är det vackert. Så svenskt, så hoppfullt, så till den milda grad typiskt för oss som ständigt går och bär på vår ständigt otillfredsställda melankoliska längtan.

För några år sen deltog jag i ett bokprojekt där de medverkande skulle ange det ord i svenska språket som de ansåg var det vackraste. Redan då valde jag förstås vårdagjämning, vilket framgår av den här bilden.

Så till sist vill jag visa en bild från i fredags den 18 mars. Bosse och jag hade precis kört av E4:an mot Helsingborg. Under någon halvtimma hade en tung dimma lagt sig över det skånska slättlandet. Dimman var närmast ogenomtränglig och nådde ända ner till marken. Men så plötsligt utan förvarning bröt solen igenom. Det uppstod plötsligt en ljusexplosion på himlen. Jag lyckades snabbt fånga detta magiska ögonblick.