Det är något som är väldigt fel med den svenska primärvården, alltså många av de vårdcentraler som alla människor  måste vända sig till om de har blivit sjuka, dock inte livshotande sjuka – för då ringer man 112.

Men man kan vara sjuk utan att sjukdomen är livshotande men den kan bli det om patienten negligeras av läkare och sjuksköterskor på vårdcentralen, om patienten inte blir tagen på allvar, om patienten betraktas som en gnällspik som inte behöver någon vård utan bara ses som ett störande moment som man ska hålla så långt ifrån sig som möjligt. Och det är den moderna tekniken som har gjort det möjligt för vården att hålla patienterna fysiskt borta från primärvården.

För några år sen när jag fortfarande gick på regelbundna röntgenkontroller efter min canceroperation hade jag kontakt med en kvinnlig läkare och onkolog på Nya Karolinska. Hon kom från Nederländerna och jag betraktade henne som både skicklig, trevlig och trovärdig.

Vid ett av mina besök hos henne tog jag upp problemen inom primärvården i Sverige. Jag beskrev den misstro jag hyste mot primärvården och vårdcentralerna. Som patient kände man sig ofta negligerad. Bristen på läkare gjorde också att man kanske inte fick någon besökstid hos en läkare förrän efter flera månader. Den höga omsättningen på läkare på vårdcentralerna gjorde att en patient aldrig kunde räkna med att få en fast och trygg läkarkontakt. Istället var det nya läkare hela tiden som inte hade en aning om patientens sjukdombakgrund eller amanes, som det heter på grekiska.

Att man som patient alltså skulle kunna räkna med att få privilegiet att träffa samma läkare vid varje besök var alltså inte att tänka på. På varje punkt höll hon med mig och sa bland annat så här:

”Jag har erfarenhet av primärvård både i Nederländerna och Danmark men jag har aldrig upplevt en så illa fungerande primärvård som i Sverige.”

Jag höjde på ögonbrynen. Hon visste uppenbarligen vad hon talade om. Jag var glad att jag hade fått mina misstankar bekräftade av en läkare som själv hade erfarenhet av primärvård i andra länder i Europa och som till skillnad från de flesta hade möjlighet att jämföra svensk primärvård med dess motsvarigheter i andra länder.

Själv är jag som det heter ”listad” på Hälsocentralen Akka i Västerhaninge utanför Stockholm. För en antal år sen var Akka berömd för sitt professionella, effektiva och humanitära sätt att ta hand om sina patienter. Då drevs Akka som ett personalkooperativ i form av en ekonomisk förening, inte som ett aktiebolag, där aktieägarna varje år kräver både vinst och utdelning.

I en artikel i Dagens Nyheter den 8 september 2006 hyllades Akka Hälsocentral i Västerhaninge för sina nöjda personal och sina oftast nöjda patienter. Akka hade flera gånger fått ta emot priser för sin utomordentliga vård, som drevs utan vinstsyfte. Akka var då den enda vårdcentralen i Stockholms läns landsting och en av få vårdcentraler i landet som drevs som personalkooperativ med 40 anställda. Idag har samma vårdcentral bara 28 anställda.

Personalkooperativet Akka hade som filosofi att ge vård på rätt nivå. Ibland behövdes en sjukgymnast, ibland en läkare, ibland en sjuksköterska. Personalen prioriterade patienter med långvariga sjukdomar och äldre multisjuka personer.

Enligt vårdgarantin skulle alla patienter kunna komma fram på telefon till vårdcentralen samma dag. De utlovades också att få träffa en läkare senast inom sju dagar. Dessa krav hade personalkooperativet Akka inga problem att leva upp till.

”Vi köpte en egen telefonväxel för att det skulle bli lätt att nå oss per telefon”, berättade verksamhetschefen Marina Skarbövik för DN. ”Och alla som har medicinskt behov av det ska få träffa doktorn samma dag.”

Men tro inte att det är så idag. I själva verket tycks vårdcentralerna betrakta patienterna som störande moment.  Patienterna ska helst hållas borta från primärvården och bara höra av sig om det är absolut nödvändigt. Både på Hälsocentralen Akka i Västerhaninge och på andra vårdcentraler är idealen från personalkooperativet Akka som bortblåsta. Låt mig ta några exempel:

I förra veckan var jag tvungen att omboka ett läkarbesök på Akka för min mans räkning. Eftersom jag måste avboka besöket samma morgon var det viktigt att den informationen kom fram till läkaren före utsatt besökstid. Jag ringde till Akka. Tro inte att en vänlig växeltelefonist svarade. Nej, istället kom jag förstås till en telefonsvarare:

”Välkommen till Akka Hälsocentral. For information in English press zero. Vid livshotande tillstånd ring 112. Du får nu sex val: För avbokning av besök tryck 1, för receptförnyelse tryck 2 …”

Alternativet ”Vill du prata med en sjuksköterska” eller någon annan personal fanns förstås inte. Om man ringer till en vårdcentral idag så går det inte att få prata med en ”riktig människa”, bara med en telefonsvarare. Även om det idag är likadant hos de flesta företag och organisationer så tycker jag att det borde vara möjligt att få tala med en levande person när man ringer till en vårdinrättning. Då handlar det ju om liv och hälsa, inte om att beställa ett mobilabonnemang på Telia eller något annat umbärligt. 

Jag försökte tala in ett meddelande på Akka:s telefonsvarare men mitt i meddelandet bröts ”samtalet”. Jag hade överskridit den inprogrammerade tiden. Istället loggade jag in på 1177 och letade mig fram till Hälsocentralen Akka den vägen. Jag skrev ett utförligt meddelande där och bad personalen på Akka att framföra till läkaren att min man inte kunde komma på det inbokade besöket kl. 11.15. Istället ville jag boka en ny tid.

Men det var uppenbarligen ingen på vårdcentralen som läste meddelandena via 1177, i varje fall inte samma dag. Läkaren fick inte min information och jag fick inte någon ny besökstid. Däremot fick jag några dagar senare en räkning med en straffavgift på 400 kronor för uteblivet besök – trots att jag hade gjort allt för att tränga igenom järnmuren och få fram information till Akka om att min man dessvärre tvingades avboka sitt läkarbesök.

Sen pandemin började 2020 tar Akka och förmodligen även andra vårdcentraler inte heller emot patienter som inte i förväg har inbokade besök hos en läkare. Därför står alltid väntrummen tomma. Om någon har blivit akut sjuk så går det inte att åka till vårdcentralen som man kunde göra förr. För oss som bor i Haninge kommun måste man i så fall åka till Handens Närakut för att få hjälp – trots att det finns flera vårdcentraler, bl a Akka, på betydligt närmare håll.

Och det är ju till vårdcentralerna vi patienter och blivande patienter alltid ska vända oss först. Därmed basta. Det har landets sjukvårdsansvariga med bestämdhet förklarat. Vårdcentralerna ska vara basen i all sjukvård men tyvärr har bristerna i primärvården blivit allt synligare under de senaste åren vilket har gjort att den där basen har börjat vackla betänkligt. Jag ska senare förklara varför.

Ändå skriver Akka på sin hemsida vackra ord om sin egen verksamhet och utlovar patienterna guld och gröna skogar om patienterna listar sig hos Akka. Se här:

Det låter fint – om det vore sant. Tyvärr lovar man för mycket. En annan sida hos den ”moderna” sjukvården som irriterat många patienter är att alltfler vårdcentraler inför chattar och videosamtal där patienten ska kunna sitta hemma och via sin dator kommunicera med sin läkare.

Det är sannerligen inte så lätt för många äldre som dels är dåligt bevandrade i hur IT-tekniken fungerar, dels helst vill träffa sin läkare personligen för att få känna den trygghet som en bra och empatisk läkare kan inge.

Inte ens alla läkare vill ha de här videosamtalen. En sådan är ingen mindre än chefsläkaren på Akka Hälsocentral Peter Nordström. Han säger så här till mig:

”Jag vill inte höra talas om det där med chattar och videosamtal via dator. Jag vill träffa patienten livs levande. Jag vill kunna se honom eller henne i ögonen, kanske känna på patienten om det skulle behövas. Jag har aldrig haft ett enda videosamtal med en patient i hela mitt liv och tänker inte ha det i fortsättningen heller.”

Bra rutet, tycker jag, även om både han och jag kanske uppfattas som en aning gammalmodiga i det här avseendet. Det var pandemin som lade grunden för videosamtalen. Ingen människa fick träffa någon annan för att inte riskera att föra över covidsmitta. Det var bra tänkt då, ja till och med genialt.

Men fördenskull ska inte vi människor för all framtid isoleras från varandra och bara kommunicera via TV-skärmar. Fy, det vill jag inte vara med om.

Personlig kontakt, ja. Ibland önskar man att man inte hade träffat den där personliga kontakten på vårdcentralen, d v s läkaren. I vintras hade jag en ”nära-döden-upplevelse” när jag var kallad till ett läkarbesök på Akka. Dels skulle jag få besked om ett antal provsvar. Dels ville jag ta upp den depression jag hade lidit av i nästan tre år.

När jag träffade läkaren förstod jag omedelbart att det där med depressionen, det skulle jag inte ta upp. Något mer ointresserat, nonchalant och oförskämt i läkarväg hade jag aldrig träffat. Hans ansikte var som ett åskmoln. Han frågade varför jag hade kommit dit. ”Jo”, svarade jag blygt. ”Jag har i tre år lidit av en depression och så måste jag ta upp vissa fysiska hälsoproblem också”.

”Det går inte”, röt läkaren. ”Ska vi prata om det somatiska eller om det psykiska? Jag hinner bara prata om en sak”.

”Då får vi prata om det somatiska”, viskade jag, alltså om mina fysiska hälsoproblem.

”Bra”, röt han igen och ägnade igenom mina provsvar.

”Du har diabetes! Och du har alldeles för höga levervärden.”

”Jag har väl inte diabetes …?” försökte jag. ”Mina blodsockervärden är väl inte  s å   höga …”

”Jo, du har diabetes så jag skriver ut Metformin”. (Metformin är den diabetesmedicin som ger de allvarligaste biverkningarna. Dessutom är Metformin inte särskilt effektivt.)

Så var det besöket över. Jag rusade ut genom dörren utan att säga adjö. Jag skakade av upprördhet. Aldrig hade jag blivit så illa behandlad av en läkare som av denne självutnämnde Gud. Jag kände mig tvingad att rapporterna hans uppträdande till damen i receptionen.

Efter en vecka fick läkaren – en s k stafettläkare – sparken. Det var bra det.

Varför har det då blivit så här inom primärvården? Svaret är enkelt. När storkapitalisterna för några år sen upptäckte att det fanns pengar att tjäna på sjukvården, framförallt på vårdcentralerna, så började man investera en del av sitt kapital i vården. Men kapitalister och investmentbolag vet inte särskilt mycket om sjukvård. Däremot vet de en del om hur företag ska drivas för att bli lönsamma. Och framförallt är de intresserade av att tjäna pengar – även om det inte alltid gynnar patienterna.

På det sättet hamnade många av Sveriges vårdcentraler i händerna på storkapitalet. En av dessa vårdcentraler var Akka Hälsocentral AB i Västerhaninge. Från att ha varit ett personalkooperativ blev Akka plötsligt en av 146 vårdcentraler som en pytteliten pusselbit i en jättekoncern med koncernmoderbolag och andra moderbolag över sig.

Det är den svenska kapitalismens flaggskepp Nordstjernan AB (från början för övrigt ett rederi) är överkucku i den storkoncern som driver lilla Akka. Så här ser bilden ut:

Diversehandeln och storkoncernen Nordstjernan med företag i nästan alla branscher äger vårdbolaget Prima Vård, som äger företaget Albertina Aktiebolag, som är moderbolag till Akka Hälsocentral AB. Nordstjernan är heller inte vilket företag som helst. En av förgrundsgestalterna och arvtagerskorna i Nordstjernan är Antonia Ax:son Johnson, Sveriges rikaste kvinna med en familjeförmögenhet på 94.8 miljarder.

Så Akka har hamnat i fint sällskap. Dock bidrar inte Akka särskilt mycket till förmögenhetsbildningen i raden av koncernmoderbolag och moderbolag och deras ofta giriga ägare. Ifjol gick Akka med 36 000 i förlust. Även omsättningen sjönk.

Och vad brukar hända med små dotterbolag som inte går med vinst? Tja, ni kan väl gissa.