Regeringen och allianspartierna presenterade idag sin andra gemensamma överenskommelse om kampen mot terrorismen i Sverige. På en gemensam presskonferens i riksdagshuset tillkännagav inrikesminister Anders Ygeman (S) tillsammans med allianspartiernas rättspolitiska talespersoner, bl a förra justitieministern Beatrice Ask (M), gemensamma insatser i sexton punkter mot terrorism.

Det är förstås utmärkt att regeringen och den borgerliga alliansen enas om åtgärder mot terrorhotet. Terrorismen är inte någon fråga som lämpar sig för politiska gräl. Den handlar nämligen om något så väsentligt som vår rätt till våra liv och vår rätt till vår överlevnad.

Det 16-punktsprogram som presenterades idag är samtidigt unikt. För bara några år sen skulle sådana här förslag vara politiskt omöjliga i Sverige – men på senare tid har det ju hänt saker som har ändrat mångas värderingar.

Ändå ställer jag mig frågan om de gemensamma åtgärder som föreslås är tillräckligt kraftfulla. Jag tycker inte att dagens överenskommelse ger det intrycket. I själva verket har flera av de förslag som finns i det gemensamma antiterrorpaketet redan genomförts eller är på väg att genomföras. De nyheter som finns bland de sexton punkterna känns i vissa fall som politisk kosmetika även om det också finns förslag med starka repressiva inslag och ökad personkontroll.

Inrikesminister Anders Ygeman betonade på presskonferensen att syftet med överenskommelsen i första hand är att skärpa säkerheten i det offentliga rummet. Med det menade han bättre skydd för människor som rör sig på gator, torg och gågator. Fler pollare och effektivare trafikhinder måste t ex installeras för att förhindra en terrorattack liknande den på Drottninggatan i Stockholm den 7 april i år. Detta ska Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap ta hand om.

Regeringen och alliansen vill också skärpa kontrollen av personer som kan utgöra säkerhetshot mot Sverige. Regelverket ska skärpas för att kontrollen ska kunna förbättras. Partierna vill tillsätta en utredning om ökade möjligheter för Säpo att få ta del av till exempel särskild signalspaningsinformation. Polisen ska också i större utsträckning än tidigare få använda kameraövervakning samtidigt som straffen för terroristbrott ska skärpas.

Informationsutbytet mellan Säpo och Migrationsverket ska också förbättras.

Ett s k nationellt insatsteam mot våldsbejakande extremism ska skapas, vad detta nu innebär. Det finns ju redan en Nationell Samordnare mot våldsbejakande extremism men det räcker tydligen inte. Kommunerna ska nu få mer hjälp av staten att ta fram lokala handlingsplaner och lägesbeskrivningar av extremismen, något som kommunerna själva borde ha gjort för längesen. Samtidigt ska personer som har hoppat av en extremistisk och våldsbejakande verksamhet få ännu starkare stöd.

Det finns säkert inslag i dagens överenskommelse som kommer att förbättra säkerheten i Sverige och skydda medborgarna mot terrorattentat. Men de allra flesta av förslagen finns faktiskt redan i verkligheten, i gällande lagstiftning, i pågående utredningar och i myndigheternas handlingsplaner. Mycket är alltså gammal skåpmat. Samtidigt vet vi att myndigheterna trots regelverken inte har agerat tillräckligt kraftfullt. Personer har slunkit ut ur det grovmaskiga nätet, personer som definitivt inte borde ha rört sig obehindrat i Sverige.

Att polisen och Migrationsverket hittills inte har samarbetat om informationsutbyte på ett optimalt är i sig en ofattbar skandal.

Att den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism som infördes 2014 under ledning av Mona Sahlin misslyckades totalt är också en skandal. En telefonlinje – som oftast var stängd p g a personalbrist – var ett av de få konkreta åtgärderna från Mona Sahlins sida. I övrigt var det mest prat och tomma ord.

Ökad kameraövervakning är ett annat av dagens förslag. Kameraövervakning finns redan. Det var tack vare det intrikata systemet av övervakningskameror i Stockholms tunnelbana som polisen snabbt lyckades identifiera terroristen Rahmat Akilov och snabbt gripa honom. Men jag säger inte nej till ökad övervakning om detta kan vara ett sätt att förhindra terrorism – även om det finns folk som anser att detta inkräktar på den personliga integriteten.

Men nu har det allvarliga hänt att vi svenskar har tvingats uppleva sitt första riktiga terroristdåd. Detta får naturligtvis sinnena att skärpas hos våra politiskt ansvariga och hos myndigheterna. Men man stoppar inte terrorism med fler pollare och trafikhinder. Finns dessa hinder söker sig terroristerna andra vägar för att kunna genomföra sina attentat. Det kommer t ex i framtiden aldrig att kunna bli förbud mot stora folksamlingar, vilka alltid är attraktiva måltavla för terrorister.

Det är också ställt utom allt tvivel att Säpo och Migrationsverket inte har tagit terrorhoten på allvar. Människor som t ex Rahmat Akilov släpptes vind för våg och kunde obehindrat planera och utföra sitt terrordåd på Drottninggatan – trots att Säpo redan förra året fick information om att han kunde vara en säkerhetsrisk och trots att han hade ett utvisningsbeslut på sig.

Vad jag saknar i dagens överenskommelse är skärpta regler och åtgärder för att förhindra att potentiella terrorister överhuvudtaget kommer in i landet. Istället har de hårt kritiserade gränskontrollerna avskaffats – en eftergift för miljöpartiet från regeringskollegorna socialdemokraternas sida. Det är idag mycket lättare att ta sig in i Sverige än det var för bara några månader sen. Det är ingen bra situation. Det måste även finnas verktyg för att stoppa terroristerna redan vid landets gränser.

Samtidigt skulle jag gärna ha sett förslag om ett intensivare samarbete med muslimska församlingar i Sverige. Det råder ingen tvekan om att det finns moskéer och muslimska föreningar i landet som i hemlighet odlar islamistisk extremism. Denna verksamhet måste upp i ljuset och belysas samtidigt som det är viktigt att skapa goda relationer med moskéerna, imamerna och deras församlingsbor. Inte minst viktigt är det att göra klart för alla vad som är acceptabelt och inte acceptabelt i Sverige.

Det är också viktigt att våga tala klartext om islamismen och dess avarter. Eftersom terroristerna numera oftast är islamistiska extremister så måste extremismen inom islam kartläggas, klarläggas och debatteras öppet utan skygglappar. Varken i Sverige eller i den övriga västvärlden är det acceptabelt att döda människor på religiösa grunder. Detta här är en fundamental fråga om kampen mot den extremistiska terrorismen i Europa överhuvudtaget ska kunna bli framgångsrik.

Men den frågan är kanske för känslig att ta i – och framförallt för stor.