Jag vet att man inte blir populär när man kritiserar det svenska skidlandslagets insatser på den internationella arenan – men jag tar ändå den risken.

När detta skrivs, avslutades några timmar tidigare årets upplaga av Tour de Ski, den normalt fantastiska, en vecka långa skidtouren i Mellaneuropa. I år utvecklades Tour de Ski delvis till en ren fars. En sprinttävling blev inställd på grund av ösregn och orkan i sydtyska Oberstdorf.

Dagen därpå tvingades arrangörerna lägga om banan på grund av alla stormskadorna. Men banan blev för smal och när herrarna körde sin masstart så utvecklades loppet till ett rent plockepinn. Åkarna föll som käglor i uppförsbackarna. Skidor och stavar bröts på löpande band.

Ryssen Sergej Ustugov skadade ryggen så svårt i en vurpa att han inte kunde köra dagens avslutande etapp uppför slalombacken i Alpe Cermis i Val di Fiemme i Italien.

Men det som vi svenska skidälskare kommer att sörja mest är den bedrövliga insats som de svenska landslagsåkarna presterade i årets Tour de Ski. Redan från början blev det ett stort manfall (eller kvinnofall, får man kanske säga) eftersom Sveriges fem bästa skidtjejer överhuvudtaget inte ställde upp i touren, nämligen Charlotte Kalla, Stina Nilsson, Ebba Andersson, Ida Ingmarsdotter och Hanna Falk. Norska Marit Björgen och Norges bäste herråkare på skidor, Johannes Hösflot Kläbo, fanns heller inte med, vilket gjorde touren mer än rumphuggen redan från start.

Trots att det enligt en undersökning gjord av Internationella Skidförbundet är svenskar som tittar mest på skidor på TV, så uteblev de bästa svenska åkarna – i syfte att inte ”komma i form för tidigt” utan spara formen till OS i Sydkorea om en månad. Detta beslut var obegripligt med tanke på att alla andra nationer ställde upp med sina bästa åkare. Det är tydligen bara svenskar och norrmän som tror att de inte orkar köra både Tour de Ski och OS under samma vinter.

Det norska manfallet i touren hindrade dock inte Norge från att ta hem en överlägsen dubbelseger på damsidan med Heidi Weng som segrare och Ingvild Flugstad Östberg som tvåa. Dessa två tjejer hade totalt dominerat hela touren och ingen räknade med att någon annan skulle slå dem.

Även Martin Johnsrud Sundby, som hittills i år inte alls visat någon form, gick in på andra plats efter segrande schweizaren Dario Cologna, när den fruktade slalombacken i Alpe Cermis bemästrades idag.

Den ende svenske deltagare som gjorde ett genomgående godkänt resultat genom hela touren var Daniel Richardsson, som slutade som åtta i totalen efter dagens slutetapp i Val di Fiemme.

Veteranen Richardsson, som fyller 36 år om två månader, har redan hunnit lämna längdlandslaget en gång för att köra långlopp. Inför den här OS-säsongen valde han dock att återvända till landslaget och är idag hör och häpna Sveriges bäste manlige längdskidåkare! Utan att förringa den sympatiske Daniel Richardssons insatser är detta verkligen ett fattigdomsbevis.

Calle Halfvarsson bröt Tour de Ski på ett tidigt stadium och åkte hem till Falun.

Igår åkte Marcus Hellner hem i sällskap med Jens Burman. På ett ännu tidigare stadium bröt det stora framtidslöftet (?) Gustav Ericsson touren medan sprintspecialisten Emil Jönsson överhuvudtaget aldrig kom till start.

Det var alltså bara två svenskar – av sex möjliga – som fullföljde tävlingarna, utöver Daniel Richardsson också Oscar Svensson. Det är inte mindre än en skandal.

Sveriges landslagsledning har verkligen inte samlat i ladorna inför OS i Pyeonchang Sydkorea i februari. Sverige ställer upp med det sämsta herrlandslaget någonsin. Några svenska herrmedaljer lär det inte bli. Den ende vi kan hoppas på är återigen Daniel Richardsson, äldst i hela landslagstruppen.

Kanske borde förbundskapten Richard Grip fundera på att ringa upp Johan Olsson och be honom åka med till OS. Visserligen slutade Olsson tävla redan i fjol men jag tror att han fortfarande är så vältränad att han skulle kvalificera in sig i landslaget.

Jag skojar faktiskt inte. Tanken är helt realistiskt. Problemet är bara att Johan Olsson förmodligen skulle säga nej.

Damerna då. Ja, i Kallas, Anderssons, Ingmarsdotters, Nilssons och Falks frånvaro fanns det egentligen bara en åkare att hoppas på, nämligen Anna Haag. Efter dagens bergsklättring på Alpe Cermis slutade Haag tolva i touren.

Det är ett minst sagt beskedligt resultat. Ändå lovordas hennes insatser. Hon blev ju bästa svenska, vilket inte säger så mycket med tanke på det i övrigt B-lagsbetonade damlagslag som Sverige deltog med.

Haag gjorde dock ett bra lopp, när hon häromdagen blev femma på 10 kilometer klassiskt. I övrigt var i alla fall inte jag imponerad av hennes insatser. Men ikväll avslöjade Expressen att Haag är klar för OS. Det är inte så konstigt eftersom hon inte har några konkurrenter som kan tävla med henne om den platsen.

Visst gjordes det ytterligare några enstaka goda svenska daminsatser i Tour de Ski. Maria Nordström imponerade i varje fall i en tävling medan Emma Wikén till slut lyckades ta sig upp till en fjortondeplats totalt. I övrigt finns det inte mycket att skriva hem om.

Nu hoppas vi alla svenskar på att Charlotte Kalla ska rädda den svenska äran i Pyeonchang. Det är en nåd att stilla bedja om. Kalla har haft en formidabel inledning på den här skidsäsongen och visat bättre form än någonsin. Men när hon under den här helgen körde Skandinaviska cupen i Piteå så skapade hon dock vissa frågetecken kring sin form.

Igår vann Kalla 10 kilometersloppet fri stil utan något egentligt internationellt motstånd. I dagens lopp över 20 km klassisk stil blev Kalla snöpligt slagen i spurten av en för de flesta fullkomligt okänd 21-årig finländska. Kalla var själv mycket besviken efteråt och klagade över att hon inte orkade pressa sig tillräckligt hårt idag. Man får hoppas att formen kommer tillbaka.

Summa summarum är det, framförallt på herrsidan, ett klent landslag som Sverige skickar till OS. Möjligheterna till OS-medaljer, i alla fall på herrsidan, är närmast obefintliga. Sällan har skidåkarlandet Sverige varit så uselt förberett inför ett olympiskt vinterspel som i år.

Förbundskapten Richard Grips förordnande utgår till våren. Han har själv sagt att han gärna vill få förnyat förtroende men jag tror att det vore bra för svensk längdskidåkning om han lämnade över pinnen till någon annan.

Detsamma gäller längdchefen Johan Sares, vars insatser hittills i år inte har rosat marknaden. Skidförbundet har i flera år talat om alla de unga talanger som nu är på framfart i de svenska skidspåren. Tyvärr har vi inte fått se så mycket av dessa ”talanger”.

Det bevisas ju av att det är en 36-årig veteran, Daniel Richardsson, som är den bäste svenske längdskidåkaren idag. Lycka till, Daniel! Du är sympatisk, trevlig och ödmjuk och jag önskar dig stor framgång i OS.