Kanske har jag någon gång nämnt att jag inte är någon trädgårdsmänniska som ömt vårdar min lilla äga som om det vore mitt eget barn, som klipper gräsmattan var tredje dag, som dag efter dag gallrar bort det minsta lilla ogräs som dyker upp i rabatterna, som flera gånger om dan plockar bort vissna blad på de prunkande färggranna blommorna, ja som till och med handklipper förväxt och missprydande vildgräs  med en hushållssax, allt för att uppnå maximal perfektion.

En del tycker nog att Bosse och jag vanvårdar trädgården. Nåja, vanvårdar kanske är ett för starkt ord. Istället kan man säga att vi inte vårdar trädgården. Vi låter grödan växa fritt, precis som den vill. Jag tycker rentav att det naturligt vildvuxna är vackrare än det perfekta och tillrättalagda eftersom det vilda ju är som naturen själv.

Jag vill inte bo i en slottspark ritad av en landskapsarkitekt, som t ex Rosendals slottspark på Djurgården i Stockholm. Visst är det snyggt men ingen plats dit man beger sig för att mysa.

Istället vill jag njuta av det totala kaos som skapas av alla sorters vilda blommor, hundkäx, smörblommor, lupiner, maskrosor, prästkragar och så alla dessa olika sorters fantastiska vilda gräs som vajar för vinden medan koltrasten och trädgårdssångaren sjunger för sina barn.

Visst måste Bosse och jag av hänsyn till våra grannar och till eventuella förbipasserande klippa gräsmattan då och då – trots att jag vet att gräsklipparens sylvassa knivar skoningslöst släcker livet hos de godtrogna smörblommorna och den stolta rödklövern.

Men det finns en sak i min trädgård som har jag varit stolt över denna sommar. Tyvärr blev den upplevelsen alldeles för kort. Den intensiva värmeböljan den sista veckan i juni förstörde på några dagar den skönhetsupplevelse som jag hade gått och väntat på ända sen i vintras, nämligen att få se hur vår trädgårds enda pionbuske – och vår trådgårds enda stolthet – långsamt öppnade sina ceriseröda blomknoppar och generöst exponerade sin oförlikneliga skönhet.

Ni tycker säkert att jag är löjlig men med bilder och några ord ska jag ändå visa födelsen, blomningstiden och det oväntade förfallet hos min älskade bondros, min pionbuske, som denna märkliga sommar på grund av den stekande solen och brännande hettan fick ett så kort liv.

Pioner är fantastiska växter. När jag köpte det här huset i Älvhyttan 2002 stod den redan där på tomten bredvid äppelträdet och stoltserade med sina djupröda bladrika blommor. Och så har den gjort år efter år.

Det var den 21 juni, dagen efter midsommardagen, som pionen öppnade sin första svällande blomknopp. Tio dagar senare, den 1 juli, var allt över. De mörkt ceriseröda blombladen hade plötsligt blivit smutsigt ljusrosa, urblekta och skrynkliga av solen och med kanterna av blombladen sönderbrända av hettan.

Jag har gjort en liten bilddagbok över min älskade pions uppgång och fall, en dagbok som också är en hyllning till alla som kämpar för att överleva:

Pionen har gett upp. De utarmade blomstjälkarna orkar inte längre bära upp det som är kvar av blomkorgen. Sorget och uppgivet böjer sig blommorna ner mot marken. Livet var över för den här gången. Att livet blev så kort var solens fel, solen som annars alltid betraktas som så livgivande. Men mot pionen i min trädgård var den inte nådig.

Vem gråter över en trädgårdspions tragiska död? Jag gör det –  eftersom den så starkt påminner mig om alltings förgänglighet.

Samtidigt vet jag att det nästa år kommer en ny sommar.