Bland hundkäx och bondrosor hittar jag lugnet och trösten – men den stekheta solen mördade på några dagar pionen och utplånade dess sällsamma skönhet och blekte bort dess ljuvliga röda färg!

Kanske har jag någon gång nämnt att jag inte är någon trädgårdsmänniska som ömt vårdar min lilla äga som om det vore mitt eget barn, som klipper gräsmattan var tredje dag, som dag efter dag gallrar bort det minsta lilla ogräs som dyker upp i rabatterna, som flera gånger om dan plockar bort vissna blad på de prunkande färggranna blommorna, ja som till och med handklipper förväxt och missprydande vildgräs  med en hushållssax, allt för att uppnå maximal perfektion.

Man kan inte tala om vanvård – snarare om ingen vård alls. Bild: Elisabet Höglund

En del tycker nog att Bosse och jag vanvårdar trädgården. Nåja, vanvårdar kanske är ett för starkt ord. Istället kan man säga att vi inte vårdar trädgården. Vi låter grödan växa fritt, precis som den vill. Jag tycker rentav att det naturligt vildvuxna är vackrare än det perfekta och tillrättalagda eftersom det vilda ju är som naturen själv.

Visst är den vacker, Rosendals slottspark i Stockholm, men den är mest till för turister. Bild: Rosendals slottspark

Jag vill inte bo i en slottspark ritad av en landskapsarkitekt, som t ex Rosendals slottspark på Djurgården i Stockholm. Visst är det snyggt men ingen plats dit man beger sig för att mysa.

Hundkäx. Bild: Elisabet Höglund
Förgätmigej. Bild: Elisabet Höglund

Istället vill jag njuta av det totala kaos som skapas av alla sorters vilda blommor, hundkäx, smörblommor, lupiner, maskrosor, prästkragar och så alla dessa olika sorters fantastiska vilda gräs som vajar för vinden medan koltrasten och trädgårdssångaren sjunger för sina barn.

Visst måste vi klippa gräsmattorna ibland men det är mest för syns skull. Bild: Elisabet Höglund

Visst måste Bosse och jag av hänsyn till våra grannar och till eventuella förbipasserande klippa gräsmattan då och då – trots att jag vet att gräsklipparens sylvassa knivar skoningslöst släcker livet hos de godtrogna smörblommorna och den stolta rödklövern.

Rödklöver. Bild: Elisabet Höglund

Men det finns en sak i min trädgård som har jag varit stolt över denna sommar. Tyvärr blev den upplevelsen alldeles för kort. Den intensiva värmeböljan den sista veckan i juni förstörde på några dagar den skönhetsupplevelse som jag hade gått och väntat på ända sen i vintras, nämligen att få se hur vår trädgårds enda pionbuske – och vår trådgårds enda stolthet – långsamt öppnade sina ceriseröda blomknoppar och generöst exponerade sin oförlikneliga skönhet.

En oförliknelig skönhetsupplevelse. Bild: Elisabet Höglund

Ni tycker säkert att jag är löjlig men med bilder och några ord ska jag ändå visa födelsen, blomningstiden och det oväntade förfallet hos min älskade bondros, min pionbuske, som denna märkliga sommar på grund av den stekande solen och brännande hettan fick ett så kort liv.

”Ni tycker säkert att jag är lite löjlig.”

Pioner är fantastiska växter. När jag köpte det här huset i Älvhyttan 2002 stod den redan där på tomten bredvid äppelträdet och stoltserade med sina djupröda bladrika blommor. Och så har den gjort år efter år.

Samma äppelträd står fortfarande kvar. Men äpplena är hårda och sura, oftast även maskätna. Det får bli älgmat av denna symboliska frukt. Bild: Elisabet Höglund
Ifjol blev det inte ett enda äpple men i år verkar humlorna och bina ha gjort ett fantastiskt jobb. Både äppelträdet och päronträdet dignar av frukt. Bild: Elisabet Höglund

Det var den 21 juni, dagen efter midsommardagen, som pionen öppnade sin första svällande blomknopp. Tio dagar senare, den 1 juli, var allt över. De mörkt ceriseröda blombladen hade plötsligt blivit smutsigt ljusrosa, urblekta och skrynkliga av solen och med kanterna av blombladen sönderbrända av hettan.

Jag har gjort en liten bilddagbok över min älskade pions uppgång och fall, en dagbok som också är en hyllning till alla som kämpar för att överleva:

Fortfarande lika vackra
Ännu märks inte förfallet. Värmen har bara börjat.

Nu börjar det synas att hettan har tagit ut sin rätt.
Nu ser jag att blombladen har börjat blekna. Det har inte hjälpt att Bosse har vattnat pionen varje dag.

Den här morgonen förstår jag att blommorna befinner sig på gränsen till att vissna och dö.

Vi har kommit till den sista dagen i juni. Blommorna slokar. Det finns inte längre någon räddning.

Juni har nu övergått i juli. Tio dagar har gått sen den första blomknoppen öppnade sig. Nu är den tidigare så vackra pionen en skräpig rishög.

Pionen har gett upp. De utarmade blomstjälkarna orkar inte längre bära upp det som är kvar av blomkorgen. Sorget och uppgivet böjer sig blommorna ner mot marken. Livet var över för den här gången. Att livet blev så kort var solens fel, solen som annars alltid betraktas som så livgivande. Men mot pionen i min trädgård var den inte nådig.

Vem gråter över en trädgårdspions tragiska död? Jag gör det –  eftersom den så starkt påminner mig om alltings förgänglighet.

Nästa år kommer det en ny sommar, i varje fall för dem som fortfarande lever. Bild: Elisabet Höglund

Samtidigt vet jag att det nästa år kommer en ny sommar.