Det finns bara två saker som har hänt de senaste dagarna som har gjort mig riktigt glad.

Den ena är att Joe Biden vann presidentvalet i USA. Det var räddningen undan den totala katastrofen. Att Biden lyckades få bort det monster som har bott i Vita huset under de senaste fyra åren var en bedrift, som sent ska glömmas.

Det andra glädjeämnet var att slovenen Primoz Roglic vann årets upplaga av Vuelta a Espana som avslutades i söndags. Det var Roglic´ andra raka totalseger i Vueltan. Det blev också ett jättestort plåster på såren för honom sen han så snöpligt förlorade ledningen i Tour de France tidigare i år och ”bara” blev tvåa.

Roglic har i flera år varit min absoluta favorit bland proffscyklisterna. Han är en sympatisk person, ödmjuk, uppträder alltid sportsligt och gentlemannamässigt och är framförallt en oerhört allsidig, stark och hängiven cyklist som alltid ger allt. Han är bäst i världen. Sen får Roberto Vacchi och de andra cykelförståsigpåarna säga vad de vill. Roglic är bäst.

I övrigt ligger allt i ett kompakt mörker. Ett mörker som naturligtvis är ett resultat av att vi nu befinner oss långt inne i november, årets mörkaste månad. Men coronapandemin förstärker novembermörkret så till den grad att jag varje dag undrar hur jag och alla vi andra ska orka. Hur länge till ska vi stå ut med denna förlamande isolering? Denna rädsla för att möta andra människor? Denna ständiga skräck för smittan? Denna tristess som gräver djupa hål i våra själar?

Hur länge ska vi behöva stirra på de där staplarna över nya smittfall som presenteras av Folkhälsomyndigheten varje dag och som bara blir högre och högre? Idag fick vi veta att antalet smittade sen i fredags har ökat med 15 779 nya fall. Det betyder över 5 000 nya fall per dygn. Antalet smittade i Sverige är nu uppe i 162 240 fall och ökningen bara fortsätter.

Fram till idag har 6 057 dödsfall i covid-19 redovisats.

Det sextusenfemtioåttonde dödsfallet blev känt ikväll, när vi med sorg i hjärtat mottog budskapet att allas vår älskade Sven Wollter hade avlidit i sviterna av covid-19. En av våra verkligt stora skådespelarprofiler är nu borta men också en av de mest sympatiska personer som Sverige har sett. Många kommer att sörja honom länge.

Jag själv då. Jodå, både Bosse och jag befinner oss båda långt nere i en djup depression förorsakad av mörkret, den totala isoleringen, arbetslösheten, sysslolösheten och den brist på framtidstro som coronapandemin har skapat. Vi har flera gånger de senaste veckorna varit på väg till psykakuten men har ändrat oss. Vad kan psykakuten hjälpa oss med? Vi vet ju orsakerna till depressionen.

Jag fick häromveckan ångestdämpande medicin utskriven av min läkare ifall jag skulle hamna i en depression. Det tog inte många dagar förrän jag tog fram förpackningen, bröt upp den och åt av tabletterna. Det gjorde även Bosse. Inte för att vi mådde särskilt mycket bättre men vi dövade i alla fall vår ångest under några timmar.

Så här får det förstås inte fortsätta länge till. Ändå vet jag att det kommer att fortsätta.

Jag har sen tidigt i höstas planerat att åka till Spanien nu på lördag. Huvudskälet till resan var att jag skulle träffa en representant för det byggbolag som byggde det bostadskomplex i Estepona där jag har köpt min nya lägenhet. Ventilationen fungerade inte, ej heller luftkonditioneringen. Detta måste redas ut och åtgärdas.

Men det blir ingen resa. De skärpta coronarestriktionerna i Andalusien som från och med idag leder till att ingen enda människa för röra sig utanför sin egen kommungräns satte stopp för mina resplaner. Alla butiker och restauranger stänger från och med idag klockan 18.00 på kvällarna och utegångsförbud råder mellan klockan 22.00 på kvällen 07.00 på morgonen. Mellan dessa tider får man inte ens gå ut med hunden.

I denna situation fanns det ingen möjlighet för mig att resa. Dessutom har flygbolaget Norwegian från och med idag ställt in alla flyg från Arlanda till alla destinationer utanför Sverige (tror jag). Bara den inrikes flygtrafiken i Norge ska hållas uppe. Norwegian står på randen till konkurs och snart finns kanske inte detta flygbolag kvar längre.

Jag hade sett fram emot den här resan för att kanske kunna bryta depressionen en aning, få se lite ljus och kunna känna mig lite lättare om hjärtat. Detta har nu omintetgjorts.

Men det är inte synd om mig, inte mer än om alla andra människor. Coronahelvetet drabbar oss alla lika. Nästa alla människor på detta klot delar idag denna förbannelse.

För att lätta på trycket bestämde jag igår kväll att vi skulle sätta upp adventsstakarna och ljusslingorna trots att det är tre veckor kvar till första advent. Sagt och gjort. Nu lyser stakar i alla fönster. Jag läste igår om en psykolog som rådde folk att sätta upp adventsljusen nu eftersom detta kanske kunna lätta upp den dystra stämningen.

Tja, jag vet inte. Visst är det fint – men det är ju bara en dekoration, ett försåtligt sätt att låtsas som om mörkret inte fanns.

Men just där ljusstakarna står finns det inget mörker. Alltid något.

Jag undrar när det ska bli dags att börja prata om varifrån coronaviruset egentligen har kommit. Jovisst, vi har alla fått veta att det kom från en djurmarknad i Kina. Men är det verkligen sant? Varför pratas det så lite om detta? Finns det kanske någon annan förklaring, en betydligt mer ödesdiger förklaring? Jag har ingen aning.

Jag tycker bara att det är dags att börja ställa de rätta frågorna.

Jag kan till sist avvisa jag idag har avbrutit min prenumation på Dagens Nyheter. Med det går inte att upphäva prenumerationen rakt upp och er. Man får bara göra ett uppehåll i prenumerationen på högst 135. Det gjorde jag. Sen får vi vad som utspelar sig.