UPPDATERING 2 JANUARI 2018

Nu är snart alla helgerna över. På fredag är det trettondagsafton och på lördag trettondagen. Sen är allt som vanligt igen. Det ska bli skönt.

Visst är det mysigt med jul och nyår, med den vackra granen, med alla adventsstakarna, som avger sitt varma sken i fönstren, med adventsstjärnorna, med ljusslingorna runt verandan, med alla tända stearinljus. Samtidigt känns allt detta så konstgjort, så konstlat. Det känns som om allt det där konstgjorda vackra bara är till för att dämpa vår ångest, för att begrava våra sorger i en mjuk sammetsbädd, i en illusion om att allt är mycket bättre och vackrare än den trista verkligheten. Vi är egentligen alla grundlurade.

Det här är till för att vi under några veckor, när det är som allra mörkast ute, ska få lov att släppa alla onda tankar, all sorg, all ångest och all förtvivlan – för att bäddas in i det varma, ljusa, röda. För att glömma. Men vi glömmer ju egentligen aldrig. Verkligheten finns alltid någonstans där bakom.

Redan i morse, på nyårsdagen,  blev vi påminda om hur det egentligen är i livet, i vardagen. När Bosse besökte sopstationen i Västerhaninge för att slänga alla tidningar som vi samlat på oss under helgerna, möttes han av den här synen:

Bara skräp och sopor. Använda bebisblöjor, hinkar, gamla möbler, skräp, skräp, skräp, avfall, avfall, avfall, smuts, smuts, smuts. Idel mänskliga lämningar. Gamla äckliga madrasser, kuddar, leksaker, ja allt.Trots att det fanns gott om plats i sopcontainrarna så hade folk inte orkat stoppa in sitt avfall i dem utan bara släppt allt på marken där de stod framför containrarna och gått därifrån.

Bosse var inte ensam på sopstationen. En annan man var också där för att slänga sitt skräp. När han tittade på alla utslängda sopor som prydde asfalten, tyckte han att ”så här fick det väl ändå inte gå till”.

Nä, svarade Bosse, vi får hjälpas åt att hålla rent, att försöka få folk att sluta slänga sina sopor på det här sättet. Vi får kanske bilda ett medborgargarde som håller vakt kring sopstationen?

Nej, det tyckte inte mannen var någon bra ide. Istället gick han därifrån. Det här fick väl ”samhället” sköta. Men det gör ju inte ”samhället”. Inte idag i alla fall.

Det var ett sorgligt uppvaknande ur juldvalan, både för Bosse och för mig.

På nyårsafton kunde jag också konstatera att antalet våldsdåd verkade vara större än någonsin. På flera håll i lande hade illgärningsmän avlossat raketer både mot allmänhet, polis och byggnader. I Södertälje skadades en person när ett gäng ungdomar sköt en nödraket rakt in i en lägenhet. I Skara utbröt ett storbråk där en polis blev biten i handen.

I Stockholmsförorten Husby attackerades poliser med raketer sen poliserna anlänt till platsen efter larm om en balkongbrand och i Linköping blev en person nedslagen och beskjuten med nyårsraketer sen personen uppmanat ungdomar att sluta skjuta raketer mot husfasader.

Inget är roligt längre.

Eftersom jag alltid hoppas att helgerna snart ska vara över tog Bosse och jag det extra lugnt i år. Redan i fredags kväll firade han och jag nyårsafton – två dygn för tidigt. Då var ännu en gång på Häringe slott och åt en underbar trerätters middag.

När den ”riktiga” nyårsaftonen infann sig igår, fanns det egentligen inget mer att fira. Dessutom har jag svårt att minnas någon jul- och nyårshelg med detta kompakta mörker, med detta regn, med denna deprimerande stämning som vi har upplevt i år.

Nu ser jag bara framåt. Några nyårslöften har jag inte avgett till mig själv. Det är ingen idé. Man kan aldrig hålla dem i alla fall. Ifjol lovade jag mig själv att jag skulle köpa mindre kläder under 2017. Istället köpte jag mer kläder.

Men visst önskar jag mig saker inför det nya året. Men inga prylar. Jag önska bara att jag får fortsätta att vara frisk, att Bosse får fortsätta att vara frisk, att vi får leva ännu ett år med varandra och med våra vänner. Det är allt jag begär.