Det har redan sagts av många men jag upprepar det igen:

Sveriges strategi när det gäller att bekämpa coronaepidemin har misslyckats helt. Det står  klart nu. Sen återstår frågan vem som bär ansvaret för detta misslyckande. Naturligtvis är alltid regeringen ansvarig. Både statsminister Stefan Löfven och socialminister Lena Hallengren har gång på gång försäkrat att den svenska strategin har varit den bästa.

Men varken Löfven eller Hallengren är smittskyddsexperter. De är politiker. De råd regeringen har fått kommer givetvis från Folkhälsomyndigheten där statsepidemiolog Anders Tegnell och generaldirektör Johan Carlson är ansvariga. Både Tegnell och Carlson är smittskyddsläkare från början. De är inga politiker. De är experter och borde veta hur en pandemi bäst ska bekämpas.

Jag vet inte vilka diskussioner som har förts mellan regeringen och Folkhälsomyndigheten innan beslutet fattades om den liberala svenska strategin. Till skillnad från i nästan alla andra länder valde Sverige att gå sin egen väg. Samhället skulle inte stängas ner. Folk skulle kunna röra sig i samhället under förutsättning att de iakttog riktlinjerna om att hålla avstånd, tvätta händerna, skydda 70-plussarna och undvika sociala kontakter.

Just dessa inslag i den svenska strategin är bra. För den allmänna folkhälsan, både den fysiska och den psykiska, är det skadligt att hålla människor instängda under lång tid. De begränsningar i rörelsefriheten som de svenska restriktionerna skulle ha kunnat räcka långt om det i det svenska samhället inte också hade förekommit helt andra brister och en illavarslande oförmåga från myndigheternas sida att tänka om och anpassa åtgärderna efter verklighetens krav.

Dessa andra brister har hittills lett till att Sverige idag ligger på åttonde plats (!) bland världens länder när det gäller antalet dödsfall i covid-19. Det är i sig en skandal men skandalen beror inte i första hand på det förtroende statsmakterna har gett svenska folket när det gäller att få röra sig någorlunda fritt trots att det råder pandemi. Istället beror skandalen på andra faktorer.

Tidningen Dagens Nyheter gjorde den 7 maj i år en jämförelse av dödstalen mellan de fem nordiska länderna. Fram till den 5 maj hade i Sverige 268 personer per 1 miljon invånare avlidit i covid-19 (Sveriges folkmängd: 10.5 miljoner invånare).

Under samma tid avled 85 personer per 1 miljon invånare i Danmark (5.8 miljoner invånare), i Finland 43 personer per 1 miljon invånare (5.5 miljoner invånare), i Norge 39 personer per 1 miljon invånare (5.4 miljoner invånare) och på Island 27 personer (364 000 invånare).

Av de sammanlagt 462 personer per 1 miljon dödsfall i covid-19 som inträffade fram till den 5 maj i år kom hela 58 procent från Sverige. Sverige hade alltså fler dödsfall än de andra fyra nordiska länderna tillsammans! 

Dessa siffror är intressanta eftersom de fem nordiska länderna har ungefär samma levnadsstandard, liknande socialt skyddsnät, samma utvecklingsnivå och samma status på vård och omsorg. Därför borde länderna vara jämförbara med varandra när det gäller smittspridning och förmågan att hindra smittspridningen. Sverige som alltid anser sig vara bäst i klassen på allt jämfört med de nordiska grannarna har alltså varit sämst i klassen när det har gällt att bekämpa coronaviruset.

Den skandalösa utvecklingen i Sverige är inte något olycksfall i arbetet. Den beror på grava och strukturella försummelser när det gäller äldrevården. Av dem som hittills har avlidit i covid-19 har de flesta varit över sjuttio år gamla. Många av dödsfallen har skett på äldreboendena. I slutet av april fanns det smitta på två tredjedelar av äldreboendena i Stockholm, något mindre i andra regioner.

Idag rapporterade Expressen att fem av nio gamla hade dött i covid-19 inom loppet av två veckor på äldreboendet Forsgläntan i Gällivare. Hur har detta kunnat tillåtas ske? Detta visar samtidigt vilken syn ett land som Sverige har på de gamla. De gamla har inget värde. De utgör en ekonomisk belastning och deras behov tränger dessutom undan yngre människors behov. Denna attityd har varit mycket synlig under den här pandemin.

Samtidigt som Anders Tegnell et consortes varje dag sen epidemin startade har upprepat rådet att ”skydda de äldre” så är det exakt dessa människor som har fallit offer för pandemin. Det har varit ett mål i sig att skydda de gamla. Ändå är det de äldre som har fått betala det högsta priset! 

Vad beror det på? Jo, det beror på att de äldre helt enkelt inte har skyddats. Istället har gamla människor på äldreboenden behandlats som boskap. Personal på vissa äldreboenden har hanterat friska och sjuka äldre utan urskillning. Om en boende har avlidit i covid-19 så har omedelbart en annan fått flytta in på samma rum – och därmed riskera att bli smittad. Personalen har i många fall saknat skyddsutrustning. Många har inte använt skyddsrockar, handskar eller munskydd i sitt arbete med de gamla. Smittan har kunnat spridas okontrollerat.

Har en anställd på ett äldreboende känt sig krasslig och snuvig så har hon eller han ändå gått till jobbet – trots att uppmaningarna från Folkhälsomyndigeten varje dag har varit att man ska stanna hemma om man känner sig det minsta sjuk.

Självklart har arbetsgivarna inom vården och äldreomsorgen det största ansvaret för detta gigantiska misslyckade. De gamla har dött i förtid därför att det svenska vårdmaskineriet inte lyckades sparka igång i tid när pandemin kom. Beredskapen när det gäller skyddsutrustning på äldreboendena var under all kritik. Idag är situationen något bättre men skadan är redan skedd. Fram till idag har 3 529 människor avlidit i covid-19. Dessa människor kan inte väckas till liv igen.

Samtidigt som situationen på äldreboendena står för en viktig del av förklaringen till att viruset har spridits så kraftigt i Sverige så har också en rad strategiska beslut från myndigheternas sida påskyndat smittspridningen. Här får Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell ta på sig det största ansvaret eftersom Folkhälsomyndigheten med sin flera gånger felaktiga argumentation medverkat till ökad smittspridning.

Tidigt förklarade Anders Tegnell att masstester var fullkomligt meningslösa i Sverige. Han såg inget värde i att testa människor för att se om de bar på smittan. ”Vad ska vi ha dessa uppgifter till?” frågade Tegnell redan i mars månad. Hans ointresse av masstester har lett till att Sverige idag har sackat efter andra länder rejält när det har gällt att fastställa omfattningen av smittspridningen.

Den negativa inställningen till munskydd är en annan bidragande faktor. Samme Anders Tegnell har systematiskt motarbetat användandet av munskydd bland allmänheten. Jag är övertygad om att om fler människor – inte minst inom äldreomsorgen – hade använt munskydd så skulle färre ha smittats av viruset. I andra länder har det varit mer eller mindre regel att använda munskydd. Men i Sverige vet man förstås bäst.

Regeringen var också alldeles för sen med åtgärder för att hindra smittspridningen. Man borde redan i början eller mitten av mars ha begränsat antalet människor som vistas i grupp till 10 eller 20 personer. Länge var det tillåtet för 500 personer att träffas på samma plats. Sen sänktes gränsen till 50 men den borde ha sänkts ännu mer. Ingen hade förlorat något på detta. Tvärtom.

Besöksförbudet på äldreboenden kom också alldeles för sent. Det infördes den 31 mars. Det borde ha införts en månad tidigare.

Så det är många som bär ansvaret. Vilka huvuden som kommer att falla när pandemin väl är över vill jag inte spekulera i – men ett antal huvuden borde falla.

Samtidigt håller jag för troligt att Stefan Löfven snabbt kommer att förlora det starka stöd han och regeringen hittills har haft under pandemin när det står fullkomligt klart för svenska folket vilka försummelser både regeringen och Folkhälsomyndigheten har gjort sig skyldiga till.