En av de stora skandalerna i coronapandemins Sverige är hur frågan om munskydd och ansiktsvisir inom vården och omsorgen har hanterats. Tidigt i våras ansåg Folkhälsomyndigheten att lokala riskbedömningar inom vården och äldreomsorgen skulle avgöra om det behövdes munskydd och visir som en del av skyddsutrustningen.

Efter denna synnerligen vaga – och svaga – rekommendation har tusentals gamla människor på våra äldreboenden avlidit av coronaviruset eftersom regionerna och kommunerna inte vidtog nödvändiga säkerhetsåtgärder i tid. Istället fortsatte personal och andra personer på äldreboendena att arbeta med de gamla utan att ha tillräcklig skyddsutrustning på sig. Det fanns ju inga uttalade krav på sådan utrustning från Folkhälsomyndighetens sida. Och om Folkhälsomyndigheten inte krävde att att visir och munskydd skulle användas  så struntade förstås ägarna till äldreboendena att förse sin personal med sådan utrustning.

Många timanställda gick också till jobbet trots att de var smittade av covid-19. Resultatet blev att de sjukaste och sköraste åldringarna smittades och avled. Det är en vårdskandal utan like och en skandal som vi sent kommer att glömma. Kommunerna har självfallet huvudansvaret för detta men Folkhälsomyndigheten har som rådgivande statlig myndighet ett lika stort ansvar.

Men idag – dagen innan statsepidemiolog Anders Tegnell skulle gå på semester – utfärdade Folkhälsomydigheten nya och striktare riktlinjer för hur munskydd och ansiktsvisir ska användas inom vården i fortsättningen. Från och med nu rekommenderas visir och munskydd vid all vård och omsorg vid misstänkt och bekräftat covid-19. Det kan ju låta bra – men kommer inte rekommendationen lite väl sent???

Jo, och de nya riktlinjerna är en senkommen omvändelse under galgen för Anders Tegnell. Så här sa han vid dagens presskonferens:

”Utifrån det faktum att det varierar så mycket ute i landet är det bra att alla gör likadant.”

Fram till nu har Folkhälsomyndigheten inte velat ta ställning till om det ska vara ett uttalat krav på att använda både munskydd och visir på äldreboendena. Det skulle istället göras enskilda riskbedömningar på lokal nivå. Och vad som kan hända med ”enskilda riskbedömningar” vet alla. Det händer ingenting, eftersom det blir billigast så.

Men vad dessa ”enskilda riskbedömningar” ledde till vet vi idag: Tusentals döda på de svenska äldreboendena.

Det tog Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell  f y r a  m å n a d e r  att komma fram till något som är en självklarhet idag. Skadan är alltså redan skedd. Men nu har han till sist ändrat sig och säger:

”Ska man jobba med vård och omsorg där det finns misstänkt eller bekräftad covid-19 så är en kombination av visir och munskydd det rimliga att ha.”

Det tyckte han inte för några månader sen.

Det var i början av maj som Folkhälsomyndigheten kom fram till att det skulle vara upp till varje enskild arbetsplats att bestämma om munskydd och visir behövdes. Detta trots att många gamla redan hade avlidit på äldreboendena. Toppen av dödsfallen skedd i mitten av april. Men detta fick inte Folkhälsomyndigheten att skärpa kraven på skyddsutrustning.

Varför införde man inte tvång på munskydd och visir tidigare? undrar jag då?

. Jo, Anders Tegnell tyckte idag att det gjorde väldigt liten skillnad när det gällde smittorisken om det fanns en generell regel för alla eller om man vid varje enskild boende själva skulle bedöma behovet av skyddsutrustning.

Det känns att Anders Tegnell under ytan inte är det minsta entusiastisk över att det nu blir ett generellt kvar på alla inom vård och äldreomsorg att bära både munskydd och visir. Men en dåres envishet har han ju hela tiden radat upp argument mot munskydd och ansiktsvisir, som han anser bara inger en falsk trygghet och inte skyddar mot smittspridning.

Det skandalösa i hanteringen av det här ärendet skedde redan i april. Arbetsmiljöverket hade då utfärdat rekommendationer om att man på alla äldreboenden i Stockholm som ägdes av vårdbolaget Serafen skulle använda både munskydd och visir. Facket Kommunal jublade och tolkade det så att Arbetsmiljöverket rekommendation till Serafen automatiskt skulle få prejudicerande effekt och att rekommendationen i praktiken skulle komma att gälla alla äldreboenden i landet.

Men då protesterade Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). De ville inte alls ha någon sådan nationell rekommendation och krävde ett krismöte med Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket. Detta möte ledde fram till att de fyra myndigheterna tonade ner kravet på munskydd och visir som ett obligatorium.

Därmed kördes Arbetsmiljöverket över och deras rekommendationer tonades ner. När de kommunala arbetsgivarna hade talat dämpades alltså kraven på skyddsutrustning. Jag vet inte vad det berodde på att Sveriges kommuner och regioner stoppade Arbetsmiljöverkets rekommendationer. Sannolikt berodde det på att det saknades skyddsutrustning i form av visir och munskydd eller också att det skulle bli alldeles för dyrt för ägarna till äldreboendena att införskaffa sådan utrustning.

Men snålheten bedrar alltid visheten. Vi blev vittnen till vad denna oginhet och brist på omtanke om de gamla ledde till: massdöd på äldreboendena.

Nu är det eftertankens kranka blekhet som gäller. Fem i tolv ändrar sig nu Folkhälsomyndigheten plötsligt och godkänner det man inte godkände för några månader sen. Vi vet att regeringens Coronakommission kommer att granska hanteringen av smittan på äldreboendena och Anders Tegnell kan nog räkna ned att Folkhälsomyndigheten kommer att få svidande kritik för sin ovilja att rekommendera munskydd och visir.

Det är sannolikt för att förekomma den kritiken som Anders Tegnell nu ändrar sig.

Det är uselt, skandalöst och fegt. Tegnell och hans kollegor borde ha ändrat sig för länge sen. Då hade doktor Tegnell sluppit stå i radio och TV och beklaga sig över hur många gamla det var dom dog på äldreboendena.

Sent ska syndaren vakna.