Det var skrämmande och dramatiska bilder som kastades ut över världen vid middagstid i söndags när finalen av årets upplaga av längdskidtävlingen Tour de Ski skulle avgöras. Under detta etapplopp på skidor avverkas sex tävlingar på åtta dagar. Även om distanserna inte är så långa så sliter en sådan här tour hårt på åkarna. Till det kommer alla resor som ska göras mellan de olika tävlingsorterna.

Men just därför är Tour de Ski årets höjdpunkt när det gäller längdskidor – om man bortser från VM. I år blev touren dock en ren antiklimax. Det finns nästan ingen snö i och i närheten av Alperna. Ängarna står där gröna och skidspåren ser på långt håll ut som vita pappersremsor som lite planlöst har lagts ut i slingor över tävlingsområdet.

Men rent idrottsligt fanns det inget att klaga på – möjligen med undantag för det faktum att hälften av alla anmälda tjejer och killar hade åkt tillbaka till sina hemländer när finalen uppför Alpe Cermis i Cavalese, Val di Fiemme, i Italien skulle avgöras under den sista tävlingsdagen.

Sverige låg mycket bra till när slutet närmade sig, i varje fall vad två åkare beträffade. Duktiga Frida Karlsson hade under hela touren levt upp till allas förväntningar och ledde med 1 min 14 sek när masstarten mot Alpe Cermis drog igång vid lunchtid. Calle Halvarsson hade gjort sin bästa Tour de Ski på många år och låg på andra plats efter normannen Johannes Hösflot Kläbo inför den sista etappen: Alpe Cermis, The Final Climb, alla skidåkares mardröm!

Alpe Cermis är en slalombacke där åkarna ska klättra 420 meter rakt upp, från 860 höjdmeter över havet till 1280 höjdmeter. Maxlutningen i backen är hisnande 30 procent! Det är varje år med fruktan och dödsskräck som skidåkarna viker av från Marca Longa-spåret och ger sig uppför den omutliga monsterbacken. Detta är ju en skidbacke som man normalt ska åka utför, inte uppför!

Normalt tar sig de flesta åkarna upp till målet, den ena dock tröttare än den andra. Alpe Cermis sållar agnarna från vetet. Det är där, på den sista etappen som touren avgörs. Så var det i år också. Stackars Calle Halvarsson med sin stora och ganska tunga kropp (1.84 cm lång och 79 kg tung) tappade placering efter placering när han kämpade mot mjölksyran i serpentinerna uppför Alpe Cermis.

Han startade ”the final climb” som tvåa totalt men slutade som sexa. Det var en djup missräkning för Halfvarsson som i år visat bättre form än på många år. Men det var inte Calle Halvarssons misslyckade klättring igår som får oss att aldrig glömma årets upplaga av Tour de Ski.

Det var en annan stor händelse under tourens sista dag som vi kommer att minnas längre. Det handlar om Frida Karlsson som alltså ledde stort inför den sista klättringen. Att Frida skulle vinna hela touren var alla helt på det klara med. Hon var minst sagt en lågoddsare. ”Frida är ju så stark uppför”, sa experterna. ”Hon kommer att åka ifrån dom allihop uppför slalombacken”.

Det blev precis tvärtom. Efter ungefär halva backen såg man se hur hennes ben började svikta och hur hennes huvud sjönk allt djupare ned mot bröstet. Hon tappade tekniken. Skidor och stavar flaxade runt utan styrning samtidigt som den ena konkurrenten efter den andra svepte förbi Frida Karlsson.

Men vad är detta? tänkte jag. Vad har hänt? Har Frida blivit sjuk? Har hon fått problem med hjärtat? Kommer hon att ens kunna ta sig i mål? Jo, i mål kom hon som fjortonde åkare och föll handlöst till marken sen hon hade passerat mållinjen med några millimeter. Sen låg hon där länge – till synes livlös, till synes medvetslös.

Först brydde sig ingen om henne. Alla åkare som har tagit sig uppför The Final Climb kastar ju sig i snön efter målgång, alla totalt utpumpade. Därför tog det många minuter innan de svenska ledarna förstod att något var fel med Frida. Hon reste ju sig aldrig upp!

Folk strömmade till. Flera poliser dök upp. Sen sjukvårdspersonal. Plötsligt stod det en ointaglig mur av människor runt Frida som fortfarande låg livlös på marken. Någon kom med en bår. Frida lades upp på båren som bars iväg till en hangar i närheten. Ingen visste fortfarande vad som hade hänt. Levde Frida fortfarande? var den fråga världens alla skidintresserade ställde sig. Hade hon fått hjärtstopp? Var hon död?

Nej, hon levde. Hon blev inbäddad i varma filtar. Hon fick blåbärssoppa och energibars. Snart piggnade hon till och gick för egen maskin till landslagets buss för färd ner till hotellet i Cavalese. Så småningom uttalade hon sig också för media. Hon kände sig nu ok men matt och hon berättade att hon hade blivit väldigt rädd. Det som precis hade hänt henne var läskigt.

Jag tittar mycket, väldigt mycket, på idrottstävlingar, skidtävlingar, skidskyttetävlingar, cykeltävlingar, ja det mesta. Aldrig har jag upplevt en scen som denna: att se världens bästa kvinnliga skidåkare ligga avsvimmad efter målgång för att sen bäras bort på bår. Hur kunde detta hända? Varför? Hon var ju den starkaste av alla!

Det som hände Frida Karlsson uppför Alpe Cermis är ett memento för alla som sysslar med hård tävlingsidrott. Hur stark man än är, hur vältränad, för att inte säga hårdtränad, man än är, hur stark tävlingsvilja och vinnarskalle man än har, så kan plötsligt allt ta slut. Klubbslaget kommer. Väggen är där. Kroppen slutar fungera. Lungorna kan inte syresätta blodet längre. Hjärtat orkar inte pumpa. Systemet lägger av. Även de övriga organen börjar i värsta fall att sluta fungera. Frida som tidigare var så urstark, hon faller plötsligt ihop, totalt utmattad och medvetslös.

Detta är farligt. Landslagsledningen måste ta det här på djupaste allvar. Är Frida verkligen helt frisk? Hur kan hon som är bäst kollapsa uppför en backe som alla de andra klarade att ta sig upp för? Mer eller mindre fort förstås.

Ifjol vann till exempel Ebba Andersson klättringen uppför Alpe Cermis och blev totaltvåa i slutprotokollet. Och Frida ska ju vara minst lika stark som Ebba.

Jag hade kanske förstått Fridas kollaps om hon i backen hade kört ifrån alla sina konkurrenter och med uppgivande av sina sista krafter gått i mål och tagit en överlägsen etappseger – och sedan kollapsat. Men så var det inte i söndags. Man såg redan på ett tidigt stadium att något var fel med henne. Hon kämpade uppför slalombacken men det gick långsammare och långsammare. Till slut stapplade hon in i mål, redan då utan att veta var hon befann sig. Hon har efteråt sagt att hon inte mindes något av de sista hundra metrarna av loppet. Nej, det är begripligt.

Jag har själv varit med något liknande. 1975 körde jag med det svenska damcykellandslaget en stor internationell tävling i Montreal i Kanada. Det var ett slags för-OS för damer. Världens 30 bästa kvinnliga cyklister var med och det gick osannolikt fort redan från start. Luften var kvalmigt het och den höga farten gjorde att jag inte hann dricka – det viktigaste av allt. Jag måste till varje pris se till att hålla rullen på den framförvarande cyklisten. Jag ville till varje pris inte tappa rullen. Därför han jag inte dricka förrän det var för sent – och visste vad det betydde.

Till sist orkade jag inte mer. Det svartnade för ögonen. Jag har bara bleka minnesbilder av de sista femhundra metrarna in mot mål. Jag såg att jag hade långt kvart till mål. Jag ville bara lägga mig ner och sova. Jag minns som i ett töcken att jag såg hur jag styrde cykeln än åt det ena hållet, än åt det andra. Jag kryssade mig fram men kunde inte ens hålla styrfart. Det enda jag ville var att på något sätt ta mig i mål.

När jag kom i mål svimmade jag. Jag blev omhändertagen av en vänlig italiensk ledare. Han pysslade om mig, gav mig massor att dricka och han torkade bort den värsta svetten från ansiktet och halsen. Han gav mig också en tjock vit filt att svepa in mig i. Men det var inte någon svenk ledare som dök upp.

Efter denna fasansfulla utmattning sov jag ett helt dygn i sträck. Jag förstod senare att jag hade drabbats av värmeslag och uttorkning efter att inte ha druckit tillräckligt under det hårda loppet och den ångande hettan.

Efter den dramatiska tävlingen i Montreal åkte vi fyra svenska tjejer direkt till Le Havre i Frankrike för att köra ett etapplopp. Det gick inte särskilt bra för mig. Jag låg vaken en hel natt och tänkte på framtiden. Det var den natten jag bestämde mig för att sluta tävla på cykel.

Under unika men oväntade omständigheter kan kollapsen komma. Det behöver inte betyda att Frida ska sluta tävla på skidor. Hon måste bara vila upp sig, kanske i flera veckor. Hon måste återfylla de tömda depåerna. Hon måste undersökas ordentligt av läkare. Hur mår hennes hjärta? Hjärtmuskelinflammation? Nej, knappast, men en rejäl överansträngning. Hur är det med allmänna hälsostatus? Är hon undernärd på grund av för hård träning? Har den psykiska pressen på henne varit för stor? Ja, absolut.

Kan hon komma tillbaka till VM och vinna? Ja, det är jag övertygad om. Frida kommer igen. Den saken är klar. Men hon måste ge akt på alla signaler från kroppen i fortsättningen. Hon får absolut inte gå på rött för länge under tävling och träning. En sådan här upplevelse kan tyvärr ibland göra att en idrottare vill träna mera i tron att hon/han är för dåligt tränad. Fel. Hon måste träna mindre. Kroppen måste successivt anpassa sig till en tillvaro av mindre hårdträning och mer mjukträning.¨

Heja, Frida! Du vann ju i alla fall Tour de Ski 2023! Grattis av hela mitt hjärta!