Silvermedaljören Frida Karlsson och bronsmedaljören Ebba Andersson får ursäkta en liten stund men det stora utropstecknet och det stora glädjeämnet vid damernas skiathlonlopp över 15 km i VM i Oberstdorf idag var inte dessa två tjejer utan – Charlotte Kalla.

Hela vintern har Charlotte Kalla varit uträknad som internationell toppåkare på längdskidor. Även jag själv kritiserade skidförbundet när man för några veckor sen tog ut Kalla till VM-laget. Hennes svaga resultat och hälsoproblem gjorde vid det tillfället att få trodde att Charlotte Kallas åkform skulle vända till det bättre. Hon var mer eller mindre uträknad. Men hon fick chansen och idag visade hon att hon är att räkna med i skidspåret även i fortsättningen.

Jag ber härmed om ursäkt för att jag tidigare i vinter dömde ut Charlotte Kalla, en bedömning som jag vid det tillfället trodde var den riktiga. Nu ser jag att jag hade fel och det drar jag mig inte för att erkänna. Istället är jag jätteglad över att vår fina skidstjärna, som betytt så mycket för den svenska damskidåkningen, verkar vara på väg uppåt i sin formkurva igen.

Kalla vann inte idag. Hon tog inte heller vare sig silver eller brons. Hon blev femma, 1.15 minuter efter den oslagbara Therese Johaug. Johaug är i sitt livs form. Ingen räknar med att kunna slå henne i ett distanslopp, i alla fall inte under detta VM – eller …?

Kallas åktid var kanske inte imponerande jämfört med Johaugs men efter en ganska svag inledning åkte hon sakta men säkert upp sig i startfältet. I flera perioder på de sista fristilsvarven låg hon till och med på fjärde plats men blev slagen i spurten av Österrikes duktiga Theresa Stadlober. Charlotte Kalla hade därtill alla övriga norskor bakom sig, något som inte tillhör vanligheten och något som ger positiva signaler inför damstafetten på torsdag.

Jag har redan uttryckt min beundrar för Therese Johaug. Hon är ett fenomen och var idag en värdig segrare.

De två andra glädjeämnena var de andra två medaljörerna. Frida Karlsson, som trots en krock med Therese Johaug och en bruten stav tog silver, och Ebba Andersson, som länge var den enda svenska som kunde hänga med Johaug, tog bronset i en spurtuppgörelse där Frida Karlsson var den starkaste.

Ebba hade också en strulig resa. Hon schabblade med skidbytet och hade förlorat 4 sekunder på Johaug när hon till slut kunde ta sig ut på den avslutande fristilssträckan.

Men Ebba lyckades aldrig komma ifatt Johaug igen. Istället tappade hon sekunder hela tiden och var i mål cirka en halv minut efter Johaug. Kanske hade inte schabblet vid skidbytet den avgörande betydelse som många kommentatorer har hävdat. Ebba var helt enkelt trött efter att under 7,5 km på den klassiska delen lyckats hålla jämna steg med Therese Johaug. När fristilssträckan inleddes svek hennes krafter, Hon lyckades aldrig köra upp Johaug, inte heller att ta den hägrande guldmedaljen.

Men Fridas silver och Ebbas brons visar ändå på den enorma kapacitet som det svenska damskidlandslaget besitter. Det var också glädjande att se att Frida Karlsson är tillbaka i sin gamla form efter några knaggliga månader i vinter.

Efter dagens tävling är både Frida Karlsson, Ebba Andersson och Charlotte Kalla givna i de återstående tävlingarna i VM, inklusive damstafetten. I morgon kör Jonna Sundling och (lite överraskande) Maja Dahlqvist lagsprintstafetten med stor chans till guld.

På tisdag gäller det 10 km fristil. Då kommer de svenska damerna att ta minst en medalj. På torsdagens stafett är chansen att ta guld stor eftersom Norge har ett ojämnt och osäkert lag och på lördagens tremil kan vi också räkna med minst en svensk medalj för tjejerna.

Att slå Therese Johaug i något av distansloppen ser jag som utsiktslöst. För de svenska tjejerna handlar det istället om att fortsätta slåss om silver- och bronsmedaljerna. Men det är inte illa det heller.

Om Charlotte Kalla var dagens stora positiva överraskning så var Calle Halfvarsson motsatsen, det vill säga dagens bottennapp. Före start lovade han SVT:s utsända att fullfölja tävlingen kosta vad det kosta ville. Efter halva loppet fick vi veta att Halfvarsson (som vanligt) hade brutit tävlingen. Han hade fått av huvudvärk och blivit trött. Efter tävlingen förklarade han att han nog skulle avsluta säsongen nu och inte ens köra 5-milen på söndag, som från början var hans stora VM-mål.

Det vore nog bra både för Calle Halfvarsson och för landslaget i sin helhet att han nu placeras på ett flygplan hem till Sverige. Han sprider negativa vibbar hos de övriga i laget. Vad laget behöver är inte grinollar utan personer som kan inge hopp och förtröstan hos de övriga åkarna. Det kan inte Calle. Hans negativism och självförakt sprider istället sorg och osäkerhet omkring sig.

Trots det  påstår han att han tänker satsa på OS nästa år.

Vem är villig att sponsra honom då? Inte jag i alla fall, om jag befann mig i en sponsorsituation.

Till slut några ord om Tjejvasan, som avgjordes i förmiddags. Jag väljer i fortsättningen att kalla den ”Tjejfasan”. För det finns inget tråkigare att  titta på än dessa oändliga skidtävlingar som bara består av stakning på ovallade skidor. Det finns ingen skönhet eller estetik i att se en skidåkare staka sig fram i ett platt och monotont spår. En vacker och elegant diagonalstil går bra att titta på i nio mil – men stakning? Nej, låt oss slippa se detta.

Stakning utan valla är framtidens skidåkning, hävdar somliga. Gudbevare mig väl, säger jag.