Det känns nu som om det fruktansvärda familjedramat i Bjärred aldrig har inträffat. Det har blivit så tyst. Journalisterna skriver ingenting längre. Ingen fortsätter att undersöka vad som verkligen föregick den fasansfulla händelsen den 9 januari i år när två små flickor mördades av sina föräldrar, varefter föräldrarna begick självmord.

Det här är en händelse som har gripit tag i mig. Jag kan inte släppa tanken på de små flickorna, som båda påstods lida av kroniskt trötthetssyndrom och som därför inte kunde gå i skolan utan fick sin skolundervisning i hemmet istället. Den äldsta flickan var bara fjorton år, den yngsta elva. De stod alldeles i början av livet. De borde ha fått chansen att leva.

Idag vet jag mer om flickorna och deras föräldrar än jag visste fram till för några dagar sen. Detta tack vare uppgifter jag har fått från en kvinna som i flera år var pianolärarinna åt den yngsta dottern. Den här kvinnan tog kontakt med mig häromdagen eftersom hon ville berätta det hon kände till om familjen i Bjärred och framförallt om den yngsta dottern, som jag här kallar NN.

Flickan hade i flera år tagit pianolektioner av den här kvinnan, som bor i en annan kommun än Lomma (där Bjärred ligger). Pappan hade i flera år en gång i veckan skjutsat sin dotter till pianolärarinnan för att hon skulle få lära sig att spela piano. Pianolärarinnan, vars namn jag inte vill avslöja, såg i den lilla flickan en fantastisk, pigg, nyfiken, glad och vacker liten tjej. Flickan var också oerhört begåvad. Hon gjorde stora framsteg i sitt pianospel. Hon tecknade vackert och hon såg detaljer i sin omgivning som andra inte gör trots att hon var så liten, berättar kvinnan för mig. Flickan var ett unikum.

”Pianolärarinnan” (jag kallar henne så) kan inte förstå hur en sådan glad, alert och begåvad flicka plötsligt kunde få diagnosen ”kroniskt trötthetssyndrom”. Det var ofattbart för henne.

Sista gången ”pianolärarinnan” träffade den 11-åriga flickan var i maj ifjol. ”Då var hon fullt frisk”, berättar min källa. Samtidigt fick pianolärarinnan veta att skolan och föräldrarna tillsammans planerade för den hemundervisning som NN skulle få från och med höstterminen 2017. Den fjortonåriga systern hade redan haft hemundervisning i tre år.

Den 21 augusti ifjol hade ”pianolärarinnan” mejlkontakt med NN:s pappa för att få veta om det skulle bli några fortsatta pianolektioner men NN återupptog aldrig lektionerna. Pappan svarade att NN var sjuk och att hon inte skulle börja spela piano igen. Då hade NN bara drygt fyra månader kvar att leva.

”Pianolärarinnan” träffade den äldre systern vid ett tillfälle. Hon hade då följt med sin pappa och sin lillasyster till pianolektionen. Min källa uppfattade den äldre systern som tystlåten och dämpad. Hon var inte alls lika pigg och utåtriktad som lillasystern.

Min sageskvinna berättar att hon uppfattade att föräldrarna var mycket fästa vid sina döttrar, även om pappan verkade ha stort kontrollbehov när det gällde barnen. Den lilla flickan fick ofta tillrättavisningar eftersom pappan tyckte att dottern pratade för mycket. Flickan tyckte heller inte om att öva pianospel i hemmet tillsammans med sin pappa eftersom han ”rättade henne hela tiden och blandade sig i hennes spel”. Det berättade flickan själv för sin pianolärarinna. Ändå uppfattade pianolärarinnan att föräldrarna var stolta över dotterns konstnärliga begåvning men att de tyckte att dottern var för mycket av en ”drömmare”.

”Pianolärarinnan” uppfattade inte att familjen hade några problem. Hon tyckte att både pappan och mamman var trevliga. Hon beskriver familjen som mycket ”kulturell”. De var en ”annorlunda” familj. Samtidigt var den yngsta dottern annorlunda än den övriga familjen. Medan familjen var ”kulturell” var lillflickan en ”konstnär”.

Min källa berättar också att pappan, som var docent och biträdande professor i handelsjuridik vid Lunds universitet, redan som 16-årig hade kommit in på Kungliga Musikhögskolan i violin men att han hoppade av dessa studier. Det visar att även pappan var mycket musikbegåvad.

När jag frågar min källa om hon hade gjort några andra iakttagelser hos föräldrarna svarar hon att hon hade lagt märke till att pappan i början av 2017 hade förändrats. Det hade tidigare alltid varit han som körde dottern till pianolektionerna men under tre månader i slutet av 2016 och början av  2017 var det istället mamman som körde dottern till pianolektionerna.

När pappan kom tillbaka efter tre månader hade han förändrats, berättar ”pianolärarinnan”. Han, som redan tidigare varit smal, hade gått ner ytterligare minst 8-9 kg i vikt. Hans huvud var nu helt kalt och han ”var svart under ögonen”, berättar hon. Hon trodde att han hade drabbats av någon sjukdom, kanske cancer, men hon ville  inte fråga honom om detta. Det var i alla fall efter detta som den stora förändringen hos familjen började.

”Pianolärarinnan” berättar för mig att hon flera gånger hade sagt till föräldrarna att hon var mycket nyfiken på vad den yngsta dottern skulle bli i framtiden. Hon var övertygad om att flickan skulle välja ett konstnärligt yrke.

”Jag blir knäpp när jag tänker på att hon inte lever längre”, säger kvinnan förtvivlat. ”Jag kan inte acceptera det”.

”Pianolärarinnan” berättar att lilla NN hade mycket god musiksmak. Under tre månader i fjol tränade flickan bara ett enda musikstycke tillsammans med sin pianolärarinna. Det var Dimitri Kabalevskys vals i d-moll. Det var det sista musikstycke flickan spelade tilllsammans med sin lärare innan flickans liv tog en helt annan riktning.

Jag spelar nu till sist upp denna vals, som jag hämtat från Youtube. Den lilla flicka ni ser sitta vid pianot och spela denna vackra vals är en annan flicka än den lilla 11-åringen från Bjärred som inte längre finns i livet.