Trots att jag hunnit bli till åren kommen har jag nu upptäckt att jag valt helt fel bana i livet. Jag borde ha blivit filmskådespelerska. Det insåg jag igår sen jag under hela dagen deltagit i en filminspelning med skådespelaren Rasmus Dahlstedt som motspelare.

Vi spelade in filmen längst ute i havsbandet utanför Nynäshamn, på Örudden, den yttersta spetsen av Torö. Vi var så nära havsbandet att vi lätt kunde se den från radions sjörapport så välbekanta fyren Landsort.

Vädret var kallt men fantastiskt. Solen strålade från en molnfri himmel. Det blåste nästan halv storm. Vågorna slog upp mot klappenstensstranden i ett outtröttligt evighetsmaskineri och efter fyra och en halv timmes inspelning kändes min kropp som om den en längre tid hade förvarats i en frysbox.

Jag vet inte hur mycket jag får avslöja om filmen. Så mycket kan jag dock säga att det handlar om en kortfilm, som kommer att läggas ut på Youtube-kanalen i nästa vecka. Kortfilmen är en parafras både på Ingmar Bergmans världsberömda film ”Det sjunde inseglet” (med riddaren Max von Sydow som spelade schack med Döden) och på Strindbergs dödsdrama ”Fröken Julie”.

Det var fantastiskt att i en film som inte blir längre än tio minuter få vara med och spela inte mindre än två klassiska roller. Jag tyckte att det gick bra. Under inspelningen kände jag hur känsloengagemanget ökade för varje timma – i takt med att kroppstemperaturen långsamt sjönk ner till noll.

Om Rasmus och jag inte tilldelas en Oscar för denna filmskapelse så undrar jag vem som i så fall skulle kunna göra det.

Efter det att filmen börjar visas nästa vecka kommer jag att sitta klistrad vid mobilen i väntan på att någon demonregissör från Hollywood hör av sig och erbjuder mig en roll i nästa amerikanska storfilm.