Klarar Grekland historiens mest smärtsamma stålbad?

Kommer den gamle grekiske gatumusikanten att få det bättre efter det monumentala sparpaket som Greklands
premiärminister Alexis Tsipras hade med sig när han kom hem till Aten ikväll? Nej. Det kommer att bli ännu värre för honom och för stora delar av det grekiska folket, som idag redan lever på låga löner och låga pensioner.

Efter 17 timmars kvälls- och nattmanglingar kom till slut euroledarna i morse fram till ett åtstramningspaket som det grekiska folket inte hade kunnat drömma om.

Alexis Tsipras, som för bara ett halvår sen, lovade det grekiska folket att detta aldrig mera skulle utsättas för åtstramningar och besparingar, samme Alexis Tsipras har nu offentligt förödmjukats av sina EU-kolleger och tvingas nu övertyga sitt eget parlament att senast på onsdag rösta igenom de diktat som euroländerna har utformat.

Ett diktat som grekerna tvingas acceptera i utbyte mot ett enormt stödlån på 86 miljarder euro under 3 tre år, motsvarande över 800 miljarder svenska kronor. Dessutom har grekerna utlovats ytterligare 35 miljarder euro från EUs strukturfonder.

Det handlar alltså om massor av pengar som långivarna nu vräker över Grekland.

Men man gör det inte utan att kräva motprestationer. Grekerna måste göra om hela sitt skattesystem och höja momsen. Den grekiska salladen kommer att bli dyrare när restaurangmomsen höjs.

Pensionsåldern måste höjas till 67 år och hela rättssystemet stöpas om. Samtidigt måste den grekiska staten sälja ut stora egendomar till privata händer, t ex hamnar, flygplatser och eldistributionssystem.

Hamnen i Pireaus

Detta kan visa sig bli ett gigantiskt misstag. Att privatisera statlig egendom kan vara som att kissa på sig: Först blir det varmt, sen blir det kallt. När pengarna kommer in från de nya privata ägarna, känns allt bra – men på lång sikt får staten inte in ett enda öre på hamnavgifter, flygplatsavgifter och elnätsavgifter och det kommer att märkas.

Reglerna på arbetsmarknaden måste göras om, kollektivavtalsförhandlingarna reformeras och industrin effektiviseras.

Grekland åläggs dessutom att skapa en privatiseringssfond på 50 miljarder euro som grekerna själva inte får förfoga över utan som ska stå under europeisk tillsyn.

Grekland ställs alltså inför ett slags förmyndarskap av de övriga EU-länderna, eftersom dessa inte litar på att grekerna använder pengarna på rätt sätt.

Sedan ska bankerna få kontanttillskott så att de kan öppna igen och inte gå i putten. Samtidigt ska många miljarder euro användas för investeringar i den grekiska ekonomin. Detta är några exempel.

I förra veckan föreslog jag själv här på min blogg att EU-länderna sätter Grekland under tvångsförvaltning just därför att de grekiska politikerna hela tiden har känt till landets problem men inte gjort något för att lösa dem utan bara tagit emot det penningflöde som långivarna öst över Grekland.

Jag tror inte att euroledarna läser min blogg men de har tydligen själva kommit fram till att en europeisk överrock blir nödvändig. Greklands långivare (EU, Europeiska Centralbanken, ECB, och Internationella Valutafonden, IMF) kan rimligtvis inte vräka pengar över Grekland utan att veta att grekerna gör vad som står i deras makt för att från grunden ändra den grekiska ekonomin och den grekiska statsapparaten.

Grekland är ett land med stora problem. Arbetslösheten är gigantisk. Företagen – liksom kapitalet – liksom en stor mängd utbildade akademiker – har redan flytt landet. Bankerna är konkursmässiga.

Skatteindrivningsapparaten är under all kritik. Landet har praktiskt taget ingen exportindustri. Industrin är i Grekland i princip detsamma som livsmedelsindustrin. Exporten består lite tillspetsat av olivolja, fetaost och frukt – men inte högteknologi, stålvaror eller bilar.

Turistindustrin är Greklands viktigaste näring. Den är ju också en slags exportindustri men kommer, om alla momshöjningar och företagsskattejningar genomförs, att förlora i konkurrenskraft eftersom det blir dyrare att turista i Grekland.

Nu har jag ändå inte sagt ett ord om den politiska kris som Grekland under den närmaste tiden ställs inför. Redan ikväll har mängder av greker samlats på Syntagmatorget i Aten för att uttrycka sin avsky över sparpaketet. På onsdag, samma dag som reformerna ska klubbas igenom i parlamentet, ska de offentliganställda genomföra en endagsstrejk som en protest mot besparingarna.

Det kommer att bli kaos i parlamentet. Det mesta talar för att andra politiker kommer att styra det grekiska folket än dagens koalition mellan vänsterradikala Syriza och ett högerparti. Men egentligen är den politiska krisen i sig inte viktig. Det viktiga är att politikerna orkar enas och stå emot protesterna och genomföra stålbadet.

Krisen i Grekland är inte slut – den har inte ens börjat. Tro mig. Jag känner det på mig.

Risken finns att Grekland till sist lämnar eurosamarbetet. Risken för en "exit Grekland", alltså en Grexit, är alltså inte över. Kanske är det egentlligen inte någon risk. Kanske är en Grexit trots allt det bästa för Grekland – och för euron.

Men Sokrates vänder sig i sin grav.

Bilder: Dreamstime free images