Ännu en På spåret-final är alltså till ända – med Jesper och mig som segrare. Jag kan inte med ord beskriva hur lycklig och glad jag är över detta. Gud, så många glada tillrop jag har fått via sms och på mejlen de senaste dagarna. Tack alla er som bryr er, som tittar på På spåret och som har hållit på Jesper och mig.

Det blev minsann ingen promenadseger över Anna Ekström och Göran Hägglund. I början av programmet ledde de över oss och visade prov på stor allmänbildning. Men tack vare Jespers och min goda grundkondition så gick vi ifatt och ifrån Anna och Göran och vann med 39 poäng mot 31, exakt samma poäng som vi slog dem med i gruppspelet.

Göran blev något sur och besviken, medan Anna var en glad tvåa. Jag tror att de kommer att vinna nästa år om de vill vara med.

Då kommer ju inte Jesper och jag att delta i På spåret. Hej då. Jag fick nämligen besked redan samma kväll som vi hade spelat in programmet i slutet av oktober att vi inte skulle räkna med att bli tillfrågade nästa gång. Vi hade ju redan vunnit så mycket och varit med i programmet under tre år i följd.

Jag har förståelse för de här synpunkterna även om jag naturligtvis känner stort vemod och stor sorg över att inte få vara med och kämpa nästa år. Men andra måste naturligtvis få chansen. Man ska inte vara för duktig. Då blir man utsparkad. Så beskriver jag det något bittert.

Nu kan jag i fall öppet visa den andra På spåret-globen som jag erövrat. Den har stått hemma i Tungelsta i lilla fönstret i vardagsrummet tillsammans med sin kompis från förra året. Men varje gång någon utomstående kommit till oss har jag skyndat mig att ställa undan På spåret-globen för 2016 för att inte visa att Jesper och jag vann igen.

Men nu får den stå där, helt öppet och till allmän beskådan. En verklig segertrofé, som visar att man inte behöver vara dum bara därför att man har blivit gammal.

Just nu sitter jag i mitt vardagsrum i den lilla staden Sabinillas på spanska solkusten. Här är minsann ingen sol, snarare regn, blåst och mulet väder. Jag har varit ute och träningscyklat två dagar i rad och tagit slut totalt. Min kondition måste vara urdålig eller också är jag sjuk. Eller också blåste det för mycket motvind. I fredags köpte jag i alla fall en Alla hjärtans-bukett med röda rosor för att gratulera mig själv till segern till På spåret. Den sitter jag och tittar på just nu:

Både igår och idag var jag bjuden på middag hemma hos mina kära vänner Jerry och Marja-Leena som bor här nere permanent. Jag fick tacka nej båda dagarna – av trötthet, illamående, diarré och magont. Min djävla mage ger mig aldrig någon ro. Jag tycker att det blir värre för varje dag. Snart tänker jagt se till att få en tid på Huddinge sjukhus för att göra en gastroskopi. Jag är orolig över min mage. Jag vill veta att allt står rätt till eller om jag har blivit sjuk igen.

Än en gång: Tack alla er som stöttat mig under den här På spåret-perioden och tack för alla hyllningar efter segern.

Tack också min käraste vän Jesper. Utan dig hade jag inte varit någonting alls.