Jag försökte titta på partiledardebatten i Agenda i söndags men tvingades sluta. Något mera kaosartat och sandlådemässigt har jag sällan skådat. Det var plågsamt att se och höra landets toppolitiker stå och skrika i munnen på varandra utan att det kom ut något vettigt ur skriken.

En stor del av debatten handlade inte oväntat om Sverigedemokraterna. Stefan Löfven krävde oupphörligt besked om moderaterna och Anna Kinberg Batra tänkte regera tillsammans med SD efter nästa val.

Någon form av besked levererade hon som kunde tolkas så att hon i alla fall inte tänkte ha med Jimmie Åkesson i någon regeringskonstellation men att hon naturligtvis välkomnade alla partier som var beredda att stödja alliansens förslag i riksdagen.

Men de värsta klavertrampen i debatten stod statsminister Stefan Löfven själv för när han upprepade gånger anklagade SD för att vara ett nazistiskt parti. Han påstod också att SD runt 1995, när Jimmie Åkesson blev medlem i partiet, använde hakkors som nazistiska symboler på sina partimöten.

Den som inte tycker att nyanser i språket är viktiga kanske skulle vifta bort Löfvens uttalanden som olycksfall i arbetet. Men de är ingalunda betydelselösa. Jimmie Åkesson reagerade starkt på Löfvens påståenden att SD var ett nazistiskt parti. Partiet har nu anmält statsministern till riksdagens Konstitutionsutskott (KU) för detta. Det är förstås mest ett spel för galleriet.

 

Visst finns det – och fanns – många SD-anhängare som hade och har nazistiska sympatier men att kalla partiet nazistiskt är nog att gå för långt. Partiet är nationalkonservativt, socialkonservativt, nationalistiskt, euroskeptiskt, främlingsfientligt och om man vill även högerpopulistiskt. Men nazistiskt? Nej, inte idag. Däremot har SD sina rötter i den flora av nynazistiska rörelser och partier som frodades under slutet av 80-talet och början av 90-talet.

Det andra uttalandet av Löfven i partiledardebatten, nämligen att SD hade nazistiska flaggor, d v s flaggor med hakkors på, är lika tveksamt, kanske direkt felaktigt. Det är därför paradoxalt att VD:n för den antirasistiska stiftelsen Expo, Daniel Pohl, idag i Dagens Nyheter var den som fick dementera Löfven. Pohl hävdade att det inte finns några belägg för att SD använde hakkorssymbolen i samband med politiska möten vid den tidpunkt (1995) som Jimmie Åkesson blev medlem i partiet.

Det är både pinsamt och skrattretande att det är chefen för vänsterorienterade Expo som blir den som dementerar de felaktiga uppgifter om SD som statsministern sprider. Å andra sidan höjer det Expo:s trovärdighet. Det höjer däremot inte Stefan Löfvens trovärdighet när han i TV slirar med sanningen. Även om Löfven – liksom många andra – avskyr SD, Jimmie Åkesson och de åsikter dessa företräder, så är det inte bra att slarva med fakta.

Det här kanske av många uppfattas som semantiskt finlir. Det spelar väl ingen roll vad man säger om SD, tycker många. De är ju avskyvärda lortgrisar som inte hör hemma i politiken. Dem kan man väl säga vad man vill om. Ja, det får man, bara det man säger är sant.

Det spelar nämligen en stor roll  h u r  man angriper sina politiska motståndare. Varje gång statsministern slarvar med fakta i sin kritik av SD – eller något annat parti – och det uppstår debatt om detta, så gynnar det SD. Detta tänker kanske inte många på men Jimmie Åkesson får hela tiden en allt större martyrgloria på huvudet – och alltfler sympatisörer – om folk upplever att hans politiska motståndare angriper honom på falska grunder.

Nu ska inte det jag skriver tolkas som ett försvar från min sida för Jimmie Åkesson. Det vore mig främmande. Däremot gynnar det inte Stefan Löfven att slarva med orden, inte ens när han angriper Jimmie Åkesson. Varje nyans är viktig – även i politiken.

För övrigt tycker jag att den politiska debatten på toppnivå den senaste tiden har handlat alldeles för mycket om Sverigedemokraterna och om vem som ska regera eller inte regera med SD efter nästa val. Det är beklagligt att den politiska debatten mest handlar om politiskt spel och formfrågor. Istället borde Sveriges många och stora problem idag vara det som avhandlas, inte regeringsfrågan. Den kan man vänta med tills valet närmar sig. Ju mer debatten handlar om SD, desto fler sympatisörer får partiet.

Prata istället om skolan, om flyktingproblematiken, om utanförskapet, om ojämlikheten, om det ökande våldet i samhället, om polisens oförmåga att lösa brott och om sjukvårdens problem istället för att diskutera vem som ska gå i säng med vem efter valet.

Och framförallt: Var försiktig med orden. Att slira på sanningen leder aldrig framåt.