Idag är det exakt en vecka sen svenska folket röstade och valdeltagandet var rekordhögt. Valet kändes viktigt för de flesta. Väljarna visade sina förtroendevalda ett enormt förtroende genom att förtidsrösta eller gå till vallokalerna, troget och demokratiskt.

Tyvärr har våra folkvalda inte visat väljarna samma förtroende och respekt. Fortfarande, en vecka efter valet, sitter partiledarna i sandlådan och iförda färgglada sparkdräkter kastar sand på varandra. ”Här få du vad du förtjänar! Aj, det gör ont! Varför bråkar du hela tiden! Låt bli! Nu ska jag visa sig vad jag tycker om dig! Du får aldrig leka med mig mera! Mamma, hjälp, han kastar sand på mig!!!”

Man känner sig förflyttad till en lekpark. Dessvärre är det fullvuxna människor, våra folkvalda politiker och partiledare,  som håller på så här. ”Jag tänker minsann inte regera med dig!” – ”Nä du, jag tänker inte regera med dig heller!” – ”Du ska inte tro att det är du som är stört!” – ”Det är jag som är störst!” – ”Nej, det är jag som bestämmer.”

Så låter det varje dag. Idag slog valmyndigheten fast det definitiva slutresultatet av riksdagsvalet. Ingen förändring jämfört med de preliminära resultaten. Det rödgröna blocket blir störst med 144 riksdagsmandat mot alliansen 143 mandat. Det tredje blocket, Sverigedemokraterna, får 62 mandat.

Statsminister Stefan Löfven hävdar att eftersom han leder det största partiet (28.3%) så är det också han som ska bilda regering. Nä du, svarar Ulf Kristersson (M). Alliansens fyra partier är större än regeringen. Då är det jag som ska bilda regering.

Ulf Kristersson har fel. Alliansen är inte större än det rödgröna blocket (i vilket vänsterpartiet ingår som utgör regeringen röstunderlag i riksdagen), även om skillnaden är den minsta tänkbara. Men den finns där. Stefan Löfven har rätt när han säger att han vill bilda regering eftersom han leder det störta partiet. Det är en rimlig ståndpunkt. Hade Ulf Kristersson fått 28 procent i valet tror jag inte ett ögonblick att han inte skulle kräva att få bli regeringsbildare och statsminister.

Bortsett från en del inviter fram och tillbaka mellan partierna under den gångna veckan har i praktiken inte ett skit hänt i regeringsfrågan. Läget är så fastcementerat att jag undrar hur herrarna och damerna ska kunna ta sig ur det här läget. Vad om än händer så blir det många som kommer att förlora ansiktet.

Vad vi ser nu är några självtillräckliga partiledare om gör allt för att hålla sina ansikten på plats.Vilken lekstuga! Hur länge till ska vi väljare acceptera att partiledarna bara leker med oss? Oavsett valutgången så har väljarna rätt att få en regering om kan styra Sverige. Eftersom både de rödgröna och alliansen på olika sätt har sagt sig vilja bryta upp blockpolitiken så har vi inte sett något livskraftigt resultat av detta.

Jag medger att det politiska läget är historiskt komplicerat. Men vi har valt politiker som har till uppgift att lösa upp sådana knutar istället för att springa omkring och ropa ”Jag är bäst! Jag är störst!”,-  ”Du får inte leka med mig”.

Naturligtvis får de här barnsligheterna inte fortsätta hur länge om helst. Väljarna kräver besked. I det här läget tror jag att flertalet kloka väljare räknar med att den regering som till sist kommer att bildas efter de här idiotiska förpostfäktningarna är en regering över blockgränserna. Det är den enda utvägen när ingetdera blocket säger sig vilja regera eller bli beroende av Sverigedemokraterna.

Jag har tidigt i valrörelsen sagt att Socialdemokraterna borde regera tillsammans med Moderaterna. Det är visserligen en helt oprövad konstellation i svensk politik. Ideologierna på båda sidor har hittills gjort detta alternativ totalt uteslutet, trots att den här sortens regeringar inte alls är ovanliga i andra länder. Under många valperioder har Socialdemokraterna och Samlingspartiet (högern) regerat tillsammans i Finland. Det har gått bra eftersom våra finländska vänner har slitit bort de ideologiska skygglapparna och istället tänkt på Finlands bästa.

Jag säger det igen. Socialdemokraterna borde bilda regering tillsammans med Moderaterna, även om både Stefan Löfven och Ulf Kristersson kräks över att höra detta. Tillsammans skulle det bli en urstark regering med 170 mandat i riksdagen. Det är visserligen inte en majoritet. Det krävs stöd från andra partier men konstellationen är tillräckligt kraftfull för att Sverige skulle kunna få en stabil regering.

I Sverige är sådana här tankar främmande. O nej, Gud kan väl inte regera ihop med Djävulen? Nu är den analogin dock ganska vacklande. Skillnaderna mellan socialdemokrater och moderater är i praktiken inte alls särskilt stora i politiska sakfrågor. Det finns en stark samsyn om välfärdssamhället, om industrin och näringslivet, om energipolitiken, om infrastrukturpolitiken, om miljön, om skolan, om sjukvården och säkert också om migrationen. Socialdemokrater och Moderater är i grunden pragmatiska och handlingskraftiga partier. De frågor där åsikterna går isär kan tillfälligt läggas åt sidan eller utredas, t ex skattepolitiken. Det löser sig.

Jag vet att förslaget är hopplöst. Men skulle de två partierna fortsätta att gräva ner sig allt djupare i skyttegravarna så blir alla till slut förlorare. Det rödgröna blocket kan inte regera utan stöd av andra partier i riksdagen. Alliansen kan heller inte regera utan stöd av andra partier i riksdagen – försåvitt man inte väljer stöd av Sverigedemokraterna och det vill man ju inte ha.

Eller …? Ulf Kristersson, är det egentligen så att du innerst inne kan tänka dig att regera med aktivt eller passivt stöd av Jimmie Åkesson? Tala om det för väljarna i så fall.

Tiden rinner ut.