Idag inträffade en historisk händelse i Sveriges riksdag: För första gången i den svenska parlamentarismens historia röstades en statsminister bort i samband med en förtroendeomröstning i riksdagen. Med 204 röster mot 142 kastades regeringen Löfven ut från makten.

Det låter mer dramatiskt än vad det i själva verket är. Det här beslutet av riksdagen var väntat eftersom Stefan Löfven faktiskt inte vann valet och kunde därmed inte sitta kvar som statsminister.

Nu är Stefan Löfven i och för sig kvar som statsminister men i en så kallad expeditionsministär. Det betyder att han och regeringen inte får lägga några politiska förslag till riksdagen. Regeringen kan bara sköta det löpande regeringsarbetet och verkställa redan fattade beslut men regeringen får enligt grundlagen inte agera politiskt operativt. Stefan Löfven har med andra ord blivit en s  k lame duck, en lam anka, alltså en regeringschef utan makt.

Samtidigt fortsätter det politiska kaoset att martera Sverige. Även om Stefan Löfven har avgått som statsminister finns det i nuläget ingen ny statsminister som kan ta över hans roll. Visserligen har Ulf Kristersson sagt att han ska bli statsminister i en alliansregering men det har vi inte sett ännu. Till dess är det lång väg kvar.

Paniken styr just nu det politiska Sverige och den borgerliga alliansen håller på att förlora den trovärdighet som regeringsalternativ som de under så lång tid har försökt bygga upp. Varför? Jo, svaret är paradoxalt nog Sverigedemokraterna. Alla allianspartier sa före valet att de inte kunde tänka sig att regera med aktivt eller passivt stöd av SD.

Men nu vacklar det löftet. Idag gick nämligen kristdemokraternas ledare Ebba Busch Thor ut och förklarade följande:

”För mig är det ointressant vilka partier som stöder oss”.

Underförstått betyder det att hon kan tänka sig att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna. Detta fick icke oväntat liberalernas ledare Jan Björklund att sätta kaffet i vrångstrupen:

”Det var ett märkligt uttalande. Är det så, då spricker alliansen”, förklarade Björklund.

Något om den de facto nu har gjort, om Ebba Busch Thor menar vad hon säger.

Därmed råder öppet krig inom alliansen. Borta är löftena från valrörelsen. Ebba Busch Thor kan leva med att regera med stöd av SD. Det kan inte Jan Björklund och sannolikt inte heller centerledaren Annie Lööf. Lööf förklarar istället att hon inte är beredd att förhandla eller samarbeta med Sverigedemokraterna. Lööf vill hellre skapa allianser över blockgränserna, alltså med något eller några av de rödgröna partierna. Vad detta i praktiken innebär har Annie Lööf inte skapat någon klarhet i.

Och moderatledaren Ulf Kristersson säger som vanligt ingenting. Vad det betyder är heller inte uppenbart. Är han beredd att bilda en regering tillsamman med (KD) och med passivt eller aktivt stöd av SD? Ingen vet. Därför vore det klädsamt om Ulf Kristersson kunde bekänna färg. Var står han egentligen? Är han även i fortsättningen beredd att bilda regering? Och i så fall med vem?

Hur som helst har alliansen som konstellation ingen majoritet i riksdagen – lika lite som de rödgröna. Sverigedemokraterna 62 mandat kommer till slut att avgöra hela detta smutsiga och ovärdiga spel, som nu försiggår inför besvikna och häpna svenska väljare.

Samtidigt förklarade Stefan Löfven idag – minuterna efter det att han hade röstats bort av riksdagen – att han är ”tillgänglig för samtal och att han gärna fortsätter att regera”. På en direkt fråga om han trodde att han skulle komma tillbaka som Sveriges statsminister svarade Löfven så här:

”Ja, jag tror att jag kan bli Sveriges nästa statsminister”.

Är det någon som hänger med i svängarna? Nej, det tror jag inte. Samtidigt är det ett högt politiskt spel som försiggår inför våra ögon. Hur kan då detta spel sluta?

Ja, det kan faktiskt sluta med att Stefan Löfven bildar en regering med alliansen, i varje fall större delen av alliansen. Med det menar jag moderaterna, centern och liberalerna. Vad kristdemokraterna önskar är uppenbarligen oklart. Kanske vill Ebba Busch Thor ställa sig helt utanför en sådan blocköverskridande regering. Rent mandatmässigt spelar det ingen roll vilken väg Busch Thor väljer. Vill hon gå ut i öknen kan ingen hindra henne.

Skulle det bli en blocköverskridande regering (med Stefan Löfven som statsminister) mellan socialdemokraterna, moderaterna, centern och liberalerna skulle dessa partier tillsammans få 221 av riksdagens 349 mandat, alltså en mycket stark majoritet, den starkaste regeringen under hela efterkrigstiden.

Vill även miljöpartiet ingå i den regeringen skulle en sådan regering få hela 237 mandat. Så det spelar ingen som helst roll om (KD) ställer sig utanför. Ebba Busch Thor behövs helt enkelt inte.

En regering mellan moderaterna och kristdemokraterna skulle bli en extremt svag regering med bara 92 mandat. Om de väljer att söka stöd hos Sverigedemokraterna skulle en sån regering få 154 mandat och därmed få en betryggande majoritet i riksdagen.

Detta är förstås bara vanlig matematik. Matematik och politik är inte samma sak.

Men ett grundtips från min sida skulle ändå kunna vara att Stefan Löfven återkommer som statsminister i en blocköverskridande regering med stark övervikt i riksdagen. Vilka partier som skulle kunna ingå i denna majoritet är än så länge för tidigt att svara på.

På torsdag inleder riksdagens nye talman sin s k talmansrunda. Han kommer att börja samtala med de olika partiledarna om möjligheterna att bilda en regering. Som sig bör kommer talmannen först att vända sig till Ulf Kristersson.

Sen står det skrivet i stjärnorna hur det slutligen går. Något nyval tror jag inte ett ögonblick på, även om Sverigedemokraterna tycks vilja driva fram ett sådant genom att säga nej till alla slags regeringar där inte SD själva ingår.

Men ett nyval så nära inpå ett ordinarie val vore helt meningslöst. Av vilken anledning skulle väljarna rösta annorlunda i ett nyval än de gjorde den 9 september? Bra fråga.