Rapport från karantänens Spanien – på torsdag åker vi hem!

Inatt, natten till måndagen den 16 mars 2020, klockan 04.00 vaknade jag och bestämde att vi inte skulle stanna kvar i Spanien. Det sista jag hade läst på den spanska dagstidningen El Pais innan jag somnade vid 24-tiden var att Spaniens planerade att stänga sina gränser. Det ingav mig stark oro.

Fyra timmar senare vaknade jag, plockade fram datorn, klickade mig in på Norwegians sajt och letade efter en möjlig hemresa. Ursprungligen skulle vi ha rest hem den 28 mars. När jag scrollade igenom Norwegians turlista var nästan alla slottar fullbokade – eller kanske inställda.

Jag letade och letade och hittade en jättedyr resa hem från Malaga den 19 mars på eftermiddagen. Jag bokade den direkt. Hade jag väntat några minuter hade förmodligen den hemresan gått oss ur händerna. Jag förklarade för Bosse, som också var vaken, att vi reser hem på torsdag. OK, svarade han, som inte hade sovit en blund på hela natten.

Det var med en suck av lättnad som jag lade mig ner på kudden igen och somnade om. Jag vaknade av att Bosse väckte mig vid halv niotiden i morse. Idag skulle vi åka till Carrefour i Estepona och handla mat, om det fanns någon mat kvar. Vi måste vara tidigt ute.

Jag hade trott att matvaruhuset skulle vara belägrat av militär och polis som skulle hålla ordning på de panikslagna kunderna.

Men icke. Det såg ut precis som vanligt. Inga poliser. Inga militärer. Inte ens några säkerhetsvakter från det egna företaget syntes till. Parkeringsplatsen var halvfull med bilar – precis som den brukar vara på måndagsförmiddagar.

Inne i butiken var det bara en sak som skilde den här dagen från andra dagar. All butikspersonal bar andningsmask. Bara några enstaka kunder hade munskydd. Bosse och jag var noga med att ta på våra. Vi ville ju inte bli smittade.

I övrigt var allt som det brukade vara. Att det skulle råda karantän eller undantagstillstånd i Estepona såg vi inte en skymt av. Hyllorna dignade av färska varor. Det såg inte alls ut som det hade gjort i fredags kväll när vi kom från flyget och skulle handla mat på vägen hem. Då fanns det nästan ingen frukt och inga grönsaker alls.

Det enda som saknades i Carrefour idag var TOALETTPAPPER. Hyllorna där toapapperet skulle ha stått gapade tomma. Bara några enstaka hushållspappersrullar fanns kvar. Vi köpte några sådana.

Varför hamstrar folk toapapper? Det är många som har undrat det under dessa dagar. Hygienen verkar vara det viktigaste – viktigare än maten. Å andra sidan finns det inget alternativ till toapapper om man inte har torrdass och kan torka sig med tidningspapper.

Det andra som var slut var mineralvatten i stora dunkar. Bara små halvlitersflaskor fanns kvar att köpa. Vi behövde inte det eftersom vi har två femlitersdunkar vatten hemma i lägenheten. Dessutom dricker vi kranvatten.

Den här dagen blev alltså inte alls så dramatisk som jag hade förutsett. Dessutom upptäckte Bosse och jag att det var massor med folk som bröt mot karantänsbestämmelserna. Folk var ute och promenerade. En del hade sina hundar med sig. Andra gick ensamma. Allt såg nästan ut som vanligt. Enda skillnaden var att det var betydligt färre människor som rörde sig utomhus än vanligt. De flesta hade alltså lytt regeringens råd och stannat hemma.

Det var också många som arbetade utomhus, med pågående byggen och med att plantera blommor i det vackra Estepona. En viss industriell verksamhet var alltså igång. Men när det gäller vanliga butiker, restauranger och kaféer var allt igenbommat.

Det rådde ett slags undantagstillstånd i alla fall.

Väl hemma i Sabinillas passade jag på att filma de första vårblommorna. Ginsten blommar redan för fullt på buskarna och en och annan vårblomma har också vågat sig fram, trots kylan.

När återvänder vi till Spanien igen? Jag har ingen aning. Jag hoppas bara innerligt att Norwegian inte ställer inte det plan som ska köra oss till Arlanda på torsdag eftermiddag.