Igår, tisdag, var det nypremiär för ”GW:s mord” i TV4. Detta hände bara exakt en vecka efter det att GW avslutade sin sexton säsonger långa programserie ”Veckans brott” i SVT, ett program som hållit tittarna fångade och fängslade ända sen programmet började sändas 2010. Programledare och trogen partner till GW i SVT har varit fina och duktiga Camilla Kvartoft.

När skilsmässan mellan Camilla och GW offentliggjordes förra tisdagen var det många som grät, både bildligt och bokstavligt. Jag var en av dem. ”Veckans brott” har fängslat mig sen det allra första programmet. Jag tror inte att jag har missat ett enda program under dessa åtta år. Vissa veckor var ”Veckans brott” det enda jag tittade på på TV. Normalt är jag nämligen en dålig TV-tittare.

”Veckans brott” var ett sällsynt välgjort, spännande och mysigt program med mord som främsta programidé. Det var också ”Veckans brott” som gjorde Leif GW Persson precis så folkkär som han är idag. ”Veckans brott” var också ett journalistiskt genombrott för Camilla Kvartoft. Camilla och GW var ett sällsynt passande TV-par, Camilla med sin journalistiska skärpa, sitt genuina intresse för sitt jobb och sin härliga livsglädje och utstrålning, GW med sin berömda trulighet, sin bufflighet, sin vrede, sin korta stubin, sitt temperament, sin humor, sin självgodhet och sin enastående smarthet och kvicktänkthet för att inte tala om sina kunskaper i ämnet.

GW har alltså mycket av sin berömmelse att tacka SVT för.

Men han ville göra mera. Han ville ”gå vidare”, som det heter. Och han gick vidare till TV4, till Tegeluddsvägen i Stockholm, några kilometer från SVT på Gärdet.

Ja, egentligen gjorde han det här programmet redan för ett år sen när han och TV4 för första gången lanserade sin version av ”Veckans brott”, nämligen ”GW:s mord”. Jag tittade på det programmet i fjol och tyckte att det var jättedåligt och urtrist. Efter två program hade jag fått nog. Det kändes redan då som en blek avbild, en dålig kopia av ”Veckans brott”.

Före gårdagens premiärprogram  hade jag därför hoppats att TV4 skulle lyckas fräscha upp ”GW:s mord” och göra det lite mer spännande, lite mer oförutsägbart, lite mer publikfriande.

Men nej. ”GW:s mord” är bara en mycket blek avbild av ”Veckans brott”, även om GW själv säkert gillar det eftersom kameran oupphörligen är riktad mot HONOM, DEN STORE KRIMINOLOGEN. Där sitter han i en svart skinnfåtölj i något som liknar en mörk korridor. Han tittar aldrig sina tittare i ögonen. Han filmas ofta från sidan eller snett framifrån. Tittaren får ingen kontakt med honom. Han pratar rakt ut i intet och han avbryts aldrig av någon annan än en kvinnlig reporterröst som då och då med en speakertext går in och för berättelsen framåt en smula.

I ”Veckans brott” fanns det hela tiden en dynamik. Kemin mellan den skarpa Camilla Kvartoft och den strulige GW gav programmet ett liv, en charm som ”GW:s mord” i TV4 helt saknar. Istället ser man honom sitta och mala, helt ostört. Han behöver inte bli störd av någon nyfiken och kritisk programledare. Han behöver inte konfronteras med gäster som han inte gillar. Han slipper alla slags intervjuer som inte handlar om honom själv. Istället är det han, bara han, som totalt dominerar denna timma.

Programmet är med andra ord kemiskt fritt från allt utom från Leif GW Persson. Visserligen är han en god berättare. Han är logisk, kristallklar och fängslande att lyssna på. Men Gud, så tråkigt programmet är. Dessutom kändes redan det första programmet nattståndet. Det handlade om en av Sveriges mest ältade mördare, Peter Mangs.

Peter Mangs och hans illgärningar är naturligt värd en eller annan mässa, men ämnet Peter Mangs kändes inte särskilt originellt. Vi vet redan det mesta om honom, han som sen 2012 sitter på livstid på någon av våra säkerhetsantalter, bl a Saltvik utanför Härnösand.

Det enda nya jag fick reda på igår kväll som jag inte kände till tidigare var att han redan som nyfödd visade sig ha ett antal cystor i hjärnan, cystor som opererades bort. Dessa svulster kan möjligen förklara hans kriminella läggning, vilket i och för sig kan vara intressant för den som studerar psyket hos en seriemördares.

Och nästa veckas avsnitt av ”GW:s mord” blir heller inte det minsta originellt. Det ska handla om Arbogakvinnan Johanna Möller, som sitter på Hinseberg dömd för anstiftan till mord och mordförsök på sina egna föräldrar. Just Johanna Möller har GW ägnat timmar åt i ”Veckans brott”. Nu ska vi få oss till livs ännu en timma om Johanna Möller i Leif GW Perssons nya tappning. Det känns redan alldeles för mycket.

Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, att GW borde ha stannat kvar på SVT och gjort ytterligare några säsonger av ”Veckans brott” tillsammans med Camilla Kvartoft. Vi tittare var långtifrån trötta på detta originella TV-par. Tvärtom ville ville vi ha ännu mer av dem.

När TV4 gör samma program med GW fast lite annorlunda – och mycket sämre – så känns det inte bara som en trist och trög upprepning utan faktiskt också som en idéstöld. Hade TV4 gjort programmet med GW med lika stor charm, lika lätt på handen, som SVT gjorde, så skulle jag säkert ha suttit fastklistrad vid kanalen varje tisdagkväll mellan kl 21 00 och 22 00.

Nu är jag inte säker på att jag kommer att titta alls.

Leif GW Persson är underbar – men anrättningen av honom smakar bäst med tillsatser av vissa kryddor, som ttill exempel Camilla Kvartoft, spännande reportage och intressanta intervjuer med anhöriga och poliser. Detta kommer vi sannolikt inte att få se i TV4.

Uppdatering torsdag 22 mars 2018:

Det verkar heller inte som om TV4:s tittare uppskattar Leif GW Persson lika mycket som SVT:s tittare. Enligt mätinstitutet MMS sågs ”GW:s mord” i tisdags av 838 000 personer. Under hela vintern har ”Veckans brott” dragit över 1,3 miljoner tittare varje vecka, alltså 500 000 fler än TV4.