I samband med gårdagens avslutning av skidskytte-VM i tjeckiska Nove Mesto och i samband med den sista tävlingen för de svenska längdskidåkarna i Nordamerika-touren kom två för mig mycket sorgliga besked:

Det ena var att min stora kvinnliga skidskytteidol Mona Brorsson avslöjade att hon skulle avsluta sin skidskyttekarriär efter den här säsongen. I fortsättningen får man inte längre glädjas åt hennes varma leende, hennes ödmjuka framtoning, hennes starka popularitet både hos de egna lagkamraterna och hos svenska folket och den sammanhållande kraft som Mona Brorsson har varit för det svenska skidskyttelandslaget. När jag blev varse hennes besked igår kom tårarna.

Mona Brorsson har inte på något sätt varit den stora megastjärnan bland de svenska skidskyttarna. Istället har hon fått kämpa hårt för att förbättra sin skidåkning och sitt skytte. Och hennes hårda träning har faktiskt gett resultat. Både under den förra säsongen och i år har hon förbättrat sina kvaliteter på ett märkbart sätt. Hon åker skidor fortare och hon skjuter bättre. Ändå har de stora framgångarna uteblivit.

Mona har – tillsammans med duktiga Linn Persson – alltid fått stå i skuggan av Systrarna. Med ”systrarna” menar jag Hanna och Elvira Öberg, som alltid har blivit uttagna i alla lopp trots att Elviras form har varit den sämsta någonsin den här vintern och trots att Hanna Öberg ofta har skjutit bort sig på skjutvallen.

Mona Brorsson har många gånger varit betydligt bättre. Ändå har hon i vinter flera gånger blivit petad ur landslaget. Hon har fått agera reserv trots att hon borde ha haft en ordinarie plats i laget. Jag kan inbilla mig att Mona själv har känt sig orättvist behandlad men utåt har hon aldrig visat några sådana känslor. Hon har alltid varit glad och spridit ljus omkring sig. Hon har kämpat på.

Jag kommer att sakna Mona Brorsson. Det kommer hennes lagkamrater också att göra. Flera av de kvinnliga landslagskompisarna började gråta när Mona igår avslöjade att hon skulle avsluta karriären. Mona har med sin vänlighet och sitt omhändertagande sätt varit en slags mamma för landslaget.

Mona Brorsson är övertygad om att hon har valt rätt beslut och att hon inte kommer att känna någon bitterhet efteråt:

”Trots att man kanske inte har nått alla sina resultatmål känner jag att jag har fått ut så enormt mycket av den här sporten”, sa Mona Brorsson i Nove Mesto igår. ”Den har gett mig allt. Jag har fått en extra familj, mina allra bästa vänner och lärt mig så enormt mycket om mig själv. Jag har funnit mitt livs kärlek (vallaren Gustav Larsson). Jag kan inte begära mer av den här sporten.”

Redan under försäsongen fattade Mona Brorsson i hemlighet beslutet att lämna skidskyttekarriären bakom sig efter den är säsongen. Hon höll beslutet hemligt för alla utom för tränaren Johannes Lukas och pojkvännen Gustav Larsson. Hon höll masken och ingen anade någonting. Men Mona Brorsson fyller 34 år i mars. Med tanke på hur lång hennes karriär har varit så är det inte förvånande att hon väljer att sluta nu.

Under sin karriär har Brorsson bland annat vunnit OS-guld i stafett 2022 och tagit stafettsilver i både VM och OS. I världscupen har hon tagit två individuella pallplatser men har aldrig vunnit någon tävling. Idag ligger hon tolva i världcuprankingen, placeringen före Hannah Öberg. Bara Elvira Öberg har högre ranking (femma). Så den placeringen har Mona Brorsson all anledning att vara stolt över.

Vad ska då Mona ägna sig åt efter skidskyttekarriären  – förutom att umgås med sin sambo? Förra året fick hon frågan av en reporter vad hon skulle vilja göra när hon inte längre tävlingsidrottade:

”Jag skulle gärna vilja ägna mig åt säkerhetspolitik”, svarade Mona, förmodligen till mångas förvåning.

Det svaret fick henne att stiga ytterligare i min aktning. Om det blir så vet jag ju inte men jag önskar henne lycka till med vad hon än väljer att göra.

Det andra dystra beskedet jag och skidvärlden fick ta emot igår var att Ebba Andersson slutgiltigt bekräftade att hon har tappat hela den fina åkform som hon visade under tävlingarna före juluppehållet, då hon drabbades av covid. Efter det har hon varit oigenkännlig.

Ebba bröt Tour de Ski efter flera misslyckade tävlingar. När hon kom tillbaka såg formkurvan ut att vara stigande men under den nu avslutade Nordamerika-turnén har hon återigen visat att hon inte längre är Sveriges och världens bästa längdskidåkerska.

I gårdagens 10-kilometerslopp i Minneapolis slutade Ebba Andersson på 16:e plats! Hon kom sist av alla svenskor, hela 1 minut och 54 sekunder efter segrande Jonna Sundling. Ett så dåligt resultat var det ingen som såg komma även om Ebba Andersson underpresterade redan under tävlingarna i Canmore i Kanada förra veckan.

Ebba Andersson tog hem Jerringpriset för några veckor sen – men det var resultatet av förra säsongens stora framgångar. Den här säsongens resultat skulle inte rendera henne något Jerringpris.

Just nu är det istället Jonna Sundling som är Sveriges och världens bästa skidåkare – både i sprint och distans. Jonna vann sprinten i Minneapolis i lördags och distansloppet över 10 km igår i stor stil. Hon är imponerande och en helt underbar tjej, som trots sina stora framgångar aldrig har visat några divalater (som till exempel Frida Karlsson och Linn Svahn) utan alltid uppträtt ödmjukt och chosefritt. Heja Jonna!

Den 1 mars återupptas världscupen med tävlingar i Lahtis. Sen väntar Holmenkollen. Säsongsavslutningen blir i Falun i mitten av mars. Jag hoppas innerligt att Ebba Andersson kan få tillbaka åtminstone en del av den gamla fina åkformen när säsongens sista tävlingar ska avgöras.