Först ska jag göra ett klarläggande:
Ni kanske tycker att jag har skrivit på min blogg väldigt sällan på senare tid. Det är en korrekt iakttagelse. Det beror på att jag sen en vecka tillbaka skriver på en ny bok som ska komma ut i höst. Det gör att all min tid går åt till att skriva på boken, medan bloggen har hamnat lite längre ner på prioriteringslistan. Tyvärr.
När jag inte skriver på boken gör jag faktiskt en även annan tokig sak. Jag tränar längdskidor – trots att det nästan inte finns någon snö kvar här hemma i Tungelsta på Södertörn. Medan stora delar av Sverige har fått alldeles för mycket snö i vinter, har vi som bor i östra Svealand nästan inte fått någon snö alls. Eller i varje fall har snön smält bort väldigt fort. Det har gjort att jag har kommit igång med skidträningen först nu när vintern håller på att gå över i vår.
I morgon är det den 1 april. Fördensskull är det inget aprilskämt när jag nu ska berätta lite om min skidåkning. Jag har nämligen hittat ett spår! Ja, från början var det inget skidspår. Det är jag själv som har gjort det till ett skidspår genom åka och åka och åka på det. Till slut har spåret blivit av så bra kvalitet att jag inte längre lägger märke till att spåret bara är 400 meter långt och går runt en äng i närheten av vårt hus.
Bosse – och jag själv – har under mina skiddagar försökt föreviga mina skidstrapatser; detta för att ni ska förstå att jag talar sanning. Det var fredagen den 16 februari som jag gjort min debut här på min eget hemmagjorda skidspår. Sedan har det fortsatt dag efter dag.
Det är den härliga nattfrosten som gör att det fortfarande faktiskt går att åka skidor på den snö som fortfarande finns kvar. Naturligtvis inga stora mängder, bara några stråk på ängar som ligger i skuggiga områden.
Där spåret går i skuggiga delar av ängen är det riktigt hårt. Snön där är fortfarande djup. Sämre är det i de soliga partierna. Då handlar det mest om vattenskidor. Redan första gången jag åkte skidor för två veckor sen lade jag lila klister under trampet. Det sitter fortfarande kvar och jag har inte behövt valla om. Dock stiger temperaturen på dagarna mer och mer, varför jag nog får fundera på rött klister om jag ska åka skidor på min lilla snöplätt i fortsättningen. Rött klister är ju mjukare än lila klister och det krävs nu när snön är så mjuk och vattensjuk.
Även om jag skidtränar under ganska miserabla förhållanden, så blir jag trött. Väldigt trött. Väldigt, väldigt trött. Idag var jag ute i sammanlagt 1 timma 28 minuter. Det tog fullkomligt musten ur mig och jag har velat och vilat i flera timmar nu. Benen värker fortfarande och jag får hålla i mig i möblerna för att inte ramla omkull. Men snart går det över och då är jag pigg igen.
I morgon, alltså den 1 april, bär det sannolikt iväg ut i spåret igen, även om meteorologerna har lovat varmare väder. Jag försöker nog ändå en liten stund.
Snart börjar cykelsäsongen. Men jag vill inte ge mig ut på vägarna förrän det blir lite varmare.
