Idag är det den 1 augusti 2018. Det enda märkliga med det är att jag idag blev klar med min nya bok, ”Skulden jag bär på”, som kommer ut på Ekerlids Förlag den 30 september. Idag la jag sista handen vid mitt 300 sidor långa manus och mejlade iväg det till min förläggare.

Nu återstår förlagets dom över boken. Blev den som de hade hoppats på eller har jag begått ett superfiasko? Ingen kan svara på det just nu. Själv har jag ingen aning om huruvida boken är bra eller dålig. Jag tror att den är bra men jag som har suttit varje dag i fem månader och skrivit har just nu ingen distans till boken. Jag kan inte bedöma den men jag hoppas att allt har kommit fram som jag vill ha sagt.

Boken är en biografisk dokumentär om min syster Birgitta och mig sen vår barndom och fram till hennes tragiska död förra året. Boken handlar mest om henne och hennes tragiska liv som psykiskt sjuk, ett liv som slutade i total misär och undergång. Det var min syster. Jag kan fortfarande inte förstå hur det kunde bli så.

Just nu är de enda känslor jag har i kroppen ett outsinligt hat mot hettan, den över 30-gradiga värmen som omsluter min kropp i varje ögonblick under dygnets tjugofyra timmar. Det är som att ha kommit till helvetet, till skärselden som oupphörligt bränner min kropp.

De flesta svenskar håller säkert inte med mig. De älskar värmen eftersom svenskar alltid älskar värme. Vi nordbor lever den mesta tiden i en tillvaro av värmeunderskott. Därför blir alla svenskar saliga när solen bränner, när inte ett grässtrå rör sig, när alla fåglar har gömt sig i skogen och när vi alla bara väntar på katastrofen, en ny brandkatastrof. Jag är oerhörd rädd varje minut som solen steker den redan brännheta marken.

Det känns just nu som om vi befinner oss i ett undantagstillstånd.

Naturen runtomkring mig är svedd av solens hetta. Björkarna är mörkbruna av vattenbrist. Blåbärsriset är rostbrunt och förbränt. Bara några enstaka träd har kvar sina gröna löv. Allt står stilla. Allt väntar på regnet som aldrig kommer.

Men det finns skojiga saker också, t ex Bosses och mina två små rådjursfamiljer som hälsar på oss flera gånger om dagen för att äta Bosses utlagda viltfoder. Det är två vackra unga getter i vår skog som har fått kid i år. Den ena geten har ett litet kid. Den andra har två små spralliga typer.

De blir större och större för varje dag. Jag hoppas att de får leva länge, att naturen är god mot dem.