För flera veckor sen tänkte jag: När ska den där människan reagera? Är Sveriges finansminister Elisabeth Svantesson både blind och lomhörd? Har hon inte lagt märke till att matpriserna chockhöjs var och varannan dag och räntorna skenar? När tänker hon som ansvarig minister ingripa mot detta?

Det enda svar som Elisabeth Svantesson hade på alla frågorna om de skenande matpriserna var att ”folk skulle leta efter de affärer där de kunde köpa den billigaste maten”. Goddag yxskaft. Det gör folk redan men det hjälper inte.

Samtidigt sa Sveriges statsminister Ulf Kristersson att ”vi får bita ihop”. Tydligen var det munnen han talade om för den har han bitit ihop sen dess. Men Ulf Kristersson har ju så många andra problem att hantera, till exempel den misslyckade Natopolitiken och det svenska ordförandeskapet i EU.

Idag kom så äntligen en reaktion från Elisabeth Svantesson när hon bjöd in de stora matjättarna till ett samtal på regeringskansliet. Vad hon kommer att säga till dem är oklart. Hon som moderat vill ju inte att politikerna ska blanda sig i den fria prisbildningen och välta omkull marknadsekonomins grundpelare. Så det blir väl en liten knäpp på näsan men knappast mer.

Jag har i flera veckor ansett att regeringen bör införa prisstopp, i varje fall på de nödvändigaste livsmedlen, så att föräldrarna har råd att köpa mat till sina barn. Detta föreslog också häromdagen vänsterpartiets ordförande Nooshi Dadgostar i en debattartikel. En bra artikel, tycker jag. Och en sann bild av Sverige idag.

Men Elisabeth Svantesson tyckte att ”det var fel väg att gå”. Vad är då ”rätt väg” att gå? undrar jag. Jag vet att prisstopp på mat är en knepig väg att gå men vad ska man göra när man ser att livsmedelsproducenterna och matjättarna skor sig på oron i omvärlden och låter matpriserna skena?

I Frankrike har regeringen infört prisstopp på livsmedel. Det som går att göra i Frankrike borde också gå att göra i Sverige. Visserligen är prisregleringar ett sätt att i någon mån sätta handklovar på marknadsekonomin. Å andra sidan är marknadsekonomin redan överspelad.

Det är de tre matjättarna ICA, Hemköp (Axfood) och Coop som självsvåldigt och helt godtyckligt sätter priserna på mat. Det beror på att de inte har någon konkurrens. De kan själva bestämma vad mat ska kosta i Sverige och råder det den minsta oro i omvärlden så utnyttjas den för att håva in ännu mera inkomster till den svenska matmarknadens fåvälde.

En gång i tiden fick man lära sig att priserna sätts utifrån begreppen tillgång och efterfrågan. Ju högre efterfrågan desto högre priser. Ju större tillgång desto lägre priser. Så är det inte alls längre. Det är inte tillgång och efterfrågan som styr prisbildningen utan de redan kapitalstarkas behov av ännu större vinster.

Detta kallas lite vulgärt för greedflation. Greed betyder girighet. Det betyder att matbranschen fortsätter att ta ut höga priser på maten trots att priset på många råvaror i världen har börjat sjunka. Bland annat sjunker priset på kaffe. Detta borde enligt läroboken leda till att matpriserna inte borde fortsätta att stiga utan snarare sjunka. Men så är det inte i Sverige. De stora matbjässarna ser till att det inte blir så. De tar istället ut högre priser än de behöver göra. Det leder förstås till ett välkommet extra klirr i kassan – men till ett allt djupare hål i hushållens plånböcker.

Jag hoppas att finansministern har ett rejält batteri med krav på åtgärder som hon möter matjättarna om några dagar.

Hos oss är det min man Bosse som för det mesta handlar mat. Nästan varje dag kommer han hem och klagar över alla prishöjningarna. För tre veckor sen var han djupt upprörd över att priset på smör hade stigit till 59.95 kronor för ett halvt kilo. Och idag kom han hem och var ännu mera upprörd: Nu kostade ett halvt kilo smör 71.95 kronor, en prishöjning med inte mindre än 12 kronor halvkilot – och 24 kronor kilot på bara några veckor! Det är ta mig tusan inte klokt!