USA:s president Donald Trump är som en lök. Skikt efter skikt skalas av. Till sist återstår bara en ynka skrumpen kärna utan värde eller nytta.

Det har varit denna lökskalning världen har kunnat skåda ända sen Donald Trump installerades i Vita huset den 20 januari i år. Då var han fortfarande en pompös, skrävlig, storvulen, egotrippad, föraktfull och hånfull makthavare, som dessutom var fullkomligt utan självdistans och omdöme men med ett stort mått av självbelåtenhet och självöverskattning.

Successivt har vi sett denne man, men bara bildligt, krympa till oigenkännlighet. Ja, han låtsas fortfarande vara världens starkaste man med den amerikanska politiken i ett säkert grepp. Men detta har blivit alltmer skenbart allteftersom tiden har gått. När verkligheten har trängt sig på har Trump visat att han är en enda stor bluff.

Den definitiva dödsstöten kom i fredags, när representanthusets republikanske talman Paul Ryan kom till Trump i Vita Huset och talade om att det inte var någon idé för Trump att lägga fram sitt eget sjukförsäkringsförslag, ”Trumpcare”, och samtidigt kasta Obamacare i den närbelägna Potomac-floden. Trump skulle ändå inte får igenom sitt förslag i kongressen eftersom förslaget saknar tillräckligt stöd där. Det var alltså ingen idé för Trump att protestera.

Detta var förstås ett dråpslag för Donald Trump. Att kasta Obamacare på soptippen var nämligen ett av Trumps heligaste och viktigaste löften under valkampanjen. Men det sket sig.

Trump har redan gått på pumpen flera gånger när det gällt hans hjärtefrågor och vallöften. Hans första exekutiva order som president om inreseförbud till USA från sex länder i Mellanöstern stöp på sin egen juridiska orimlighet. I början av mars meddelade FBI-chefen James Comey, tidigare republikan, att Vita huset och Barack Obama inte ägnade sig åt att avlyssna Trumps högkvarter, Trump Tower, och Trumps telefoner under presidentvalskampanjen, vilket Donald Trump med en dåres envishet har fortsatt att hävda ända fram till idag. Det finns ytterligare exempel på trumpska nederlag i stort och smått men jag stannar här.

En nyvald president eller statsminister brukar alltid få åtminstone tre smekmånader på sig, alltså 100 dagar, innan problemen anländer. I Trumps fall har smekmånaderna uteblivit helt. Men det är hans eget fel. Han valde under presidentvalskampanjen att hårdnackat konfrontera sina motståndare. Det har han fortsatt med även efter installationen.

Många, inte minst utanför USA, trodde att allt skulle bli bättre bara Trump väl hade installerats som president. Då skulle han visa sig vara den store ledare han själv alltid påstått sig vara. Det har blivit precis tvärtom. De värsta farhågorna besannades. Donald Trump har visat sig vara precis så omdömeslös, så oförutsägbar, så nyckfull och så okunnig som många misstänkte redan när han valdes till republikanernas presidentkandidat.

De dryga två månader som Trump nu har styrt USA har varit ett PR-mässigt fiasko för det stora landet i väster. Ingen tror på vad Trump säger – förutom hans trogna väljarskara. Han ger dubbla budskap, är oförskämd och sårar människor. Det värsta är att han ljuger. Han ljuger som en häst travar. ”Fake news” har blivit ordet för dagen. Detta uttryck och sanningen bakom detta introducerades av Förenta Staternas president.

Det är häpnadsväckande. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det spelar förresten ingen roll, för Trump bryr sig ändå inte om vad jag eller någon annan skriver eller säger. Han vet bäst själv. Om han någon gång när han är ensam i sin kammare rannsakar sig själv (vilket jag inte tror att han är kapabel till) så borde han komma fram till slutsatsen att det var svårare att styra världens största och mäktigaste nation än han trodde.

Ibland önskar jag att Trump en dag verkligen ska trampa i klaveret och göra något oförlåtligt olagligt. Då skulle han kunna ställas inför riksrätt och avsättas. Men den dagen ligger dessvärre långt bort.