Nu lider min och Bosses semester i Spanien mot sitt slut. Aldrig mer Spanien i september, i varje fall inte under den första halvan! Sällan har jag upplevt en sådan hetta. 35-40 grader varje dag.

 

När jag har varit ute och cykeltränat på dagarna har jag vid flera tillfällen varit nära att få solsting och kollapsat. Det har tagit flera timmar av vila innan jag har börjat känna mig normal igen.

Igår regnade det däremot hela eftermiddagen. Det gav en skön svalka och idag är det något kyligare än under alla andra dagar av vår vistelse här. Det bådar gott inför dagens cykelrunda.

 

 

 

I vårt bostadsområde bor det många svenskar. Svenskar älskar normalt sol (förutom Bosse och jag). De ligger hela dagarna vid poolen och deras hud blir allt svartare.

 

Jag förstås inte meningen med att sola. För det första finns det inget som försvinner så snabbt som solbränna. För det andra är risken för att få Malignt melanom överhängande. Men det verkar ingen bekymra sig nämnvärt för.

 

Men just nu, onsdagen den 14 september klockan 11.46, när jag tar den här bilden på vår pool, så är den tom, liksom gräsmattan runtomkring. Orsak: Det är bara drygt 20 grader i luften och det lockar inte ut några svenskar i solen – i varje fall inte de svenskar som bor i Spanien.

Men den här temperaturen passar perfekt för min cykelrunda, som jag ska inleda, bara det här blogginlägget blir klart. Cykel stål tålmodigt och väntar i sovrummet och en av mina cykeldräkter, t ex proffscykelstallet Tinkoffs, med sin vackra ljusgula färg, vill gärna komma ut och lufta på sig.

Jag vill med detta blogginlägg också gärna passa på tillfället att presentera restaurangen med världens godaste oxfilé.

 

Bosse och jag har varit där två gånger under den gångna veckan, senast igår kväll. Meson del Castillo heter den och ligger vid den avlägsna fiskebyn La Duquesa, ett stenkast från min lägenhet i Sabinillas vid Solkusten (med Gibraltarklippan synlig vid god sikt).

 

Bosse och jag åt den mest fantastiska oxfilé på El Meson och jag kan rekommendera alla som har vägarna förbi – det är väl inte så många, kan jag misstänka – att göra ett besök.

 

Som entrérätt får man dessutom världens godaste kalla kokta morötter marinerade i vitlöksolja. Hmmm! Bosse försökte härma morotsrätten häromkvällen men råkade lägga ner cirka tre hela vitlökar bland morötterna, vilket gjorde att halva tungan brändes sönder – för att inte tala om matstrupen och matsäcken. Lite mindre vitlök, tack!

 

Meson del Castello verkar vara ett populärt tillhåll för engelsmän. För så fort Bosse och jag anlände dit igår kväll vällde det in massor med engelsmän på restaurangen. Och jag förstår dem. Bosse och jag kommer snart att besöka El Meson igen, kanske redan om några dagar.

 

 

Det var sena kvällen när vi lämnade restaurangen. Då hade månen letat sig fram bakom de kvardröjande molnen på den mörka himlen. Det var nymåne. Det var ett fantastiskt ljussken över Medelhavets mörka vatten.

 

 

 

 

Igår startade också höstterminen för de små barnen i den friskola som ligger mitt emot vårt hus i Sabinillas. De första nervösa föräldrarna anlände med sina små telningar redan vid kvart i niotiden på morgonen. Men skolan var STÄNGD! Den ena bilen efter den andra anlände fullproppad med hysteriskt glada barn, som inte kunde hålla sig förrän de fick börja skolan igen.

Men skolan var fortfarande STÄNGD. Först vid halv elva-tiden öppnade någon grindarna till skolan och då såg det ut så här. Jag har aldrig sett så många barn, så många oroliga föräldrar och så många bilar vid ett och samma tillfälle på en så liten yta.

 

 

God natt!