Varför har kvinnliga partiledare så svårt att lyckas? Anna Kinberg Batra är bara ett exempel.

 

 

 

Innan ni börjar läsa det här vill jag understryka: Jag är för jämställdhet mellan könen, om ni inte tror det efter det här inlägget. Jag vill till varje pris att kvinnor ska lyckas, både som yrkeskvinnor, politiker, företagsledare och arbetare. Detta har jag kämpat för i hela mitt liv. Nu har jag tillkännagett denna min grunduppfattning och kan därmed fortsätta att skriva inlägget.

Sveriges riksdag – tämligen jämställd
Bild: Riksdagen

Min fråga idag är varför kvinnliga partiledare i Sverige så ofta misslyckas? Beror det på att kvinnor är sämre än män på att klara av ett skickligt ledarskap? Är kvinnor svagare som ledare än män? Har de sämre politiskt omdöme? Saknar de den hårda huden?

Nej, jag svarar nej på de här frågorna. Kvinnor som grupp är definitivt inte sämre – oftast till och med bättre – än män när det gäller att klara svåra och maktpåliggande uppgifter. Kvinnor är ofta smartare, mer sociala och mer snabbtänkta än många män. Nu generaliserar jag kanske men ibland måste man överdriva för att bli tydlig.

Låt mig räkna upp de svenska kvinnliga politiker som har valts till partiledare men som har misslyckats med detta uppdrag:

Maria Leissner, tidigare folkpartistisk partiledare
Bild: Wikipedia

Maria Leissner var folkpartiets partiledare mellan 1995 och 1997. Hon lyckades inte vända partiets dåliga opinionssiffror och avgick efter bara två år på sin post.

 

Mona Sahlin
Bild: wikimedia.commons.org

Mona Sahlin, som blev ett historiskt sänke för socialdemokraterna och tvingades avgå efter valnederlaget 2010.

 

Ebba Busch Thor
Bild: Kristdemokraterna

Ebba Busch Thor har misslyckats med att göra kristdemokraterna till ett större parti. I flertalet opinionsmätningar efter valet har partiet legat under fyraprocentsspärren till riksdagen.

 

Maud Olofsson
Bild: Wikimedia.commons.org

Maud Olofsson kan kanske inte klassas som direkt misslyckad men centern skördade inga framgångar under hennes tid som partiledare. Hon uppfattades som lättviktig och skrikig. Ingen tog henne riktigt på allvar.

 

Anna Kinberg Batra
Bild: commons.wikimedia.org

Anna Kinberg Batra, moderaternas partiledare sen två år tillbaka, har varit och är en katastrof för partiet. I den opinionsmätning från Demoskop som publicerades i Expressen idag, torsdag, rasar moderaterna med 5.8 procentenheter till rekordlåga 18.5 procent. Samma tendens ser man i en Sifomätning som också publicerades idag och där moderaterna hamnar under 20 procent. Undersökningarna är båda gjorda efter det att partiledaren Anna Kinberg Batra gjorde sitt hårt kritiserade utspel att vilja samarbeta med Sverigedemokraterna. Väljarna straffade henne direkt.

Kinberg Batra har som jag skrev häromdan haft problem med både sin image och sin politiska handlingskraft sen hon tillträdde för två år sen. Hon har inte visat någon som helst styrka, inga visioner, ingen politik. Det enda hon har inriktat sig på är att till varje pris återerövra regeringsmakten. Enligt min mening var Kinberg Batra inte mogen för partiledaruppgiften. Ändå var Fredrik Reinfeldt inte äldre än Batra när han utsågs till partiledare 2002. Men Reinfeldt visste nästan från början vad han ville med moderaterna. Han ville tillsammans med de övriga allianspartierna ta över regeringsmakten. Men han hade också en mycket genomtänkt strategi och politik. Moderaterna skulle bli Sveriges nya arbetarparti – och han vann stora väljargrupper på detta.

 

Anna Kinberg Batra
Bild: Moderaterna

Kinberg Batra har ingen politisk inriktning alls. Hon vet inte vad hon vill göra med regeringsmakten. Hon och moderaterna har inga idéer eller visioner. De står och stampar på samma fläck. Hennes flirt med SD kändes desperat och panikartad. Kinberg Batra håller inte måttet.

 

Mona Sahlin
Bild: Wikimedia.commons.org

Det gjorde inte Mona Sahlin heller trots att hon i många år kämpat för att bli socialdemokraternas partiledare. Mona Sahlin hade heller inga visioner eller idéer men hade en imponerande svada som dolde tomheten. Därtill hade Mona Sahlin dåligt omdöme. Det visade hon i samband med den s k Toblerone-affären. Det visade hon också med sitt märkliga agerande som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism när hon upprepade gånger skrev rekommendationsbrev å sin livvakts vägnar. Som politiker var hon svag, fladdrig och opålitlig. Hon levde länge högst på att många journalister avgudade henne. Men till slut tvingades hon avgå.

 

Ebba Busch Thor
Bild: Kristdemokraterna

Ebba Busch Thor, partiledare för Kristdemokraterna, känns politiskt utomordentligt tunn. Hennes politiska agerande är fladdrigt och illa genomtänkt. Hon gör drastiska politiska inhopp på den politiska scenen som mest känns som demonstrationspolitik. Det var t ex Busch Thor som som spräckte den s k Decemberöverenskommelsen om budgetpolitiken mellan allianspartierna och regeringen efter 2014 års val. Om tjugo år kanske Ebba Busch Thor har växt in i sina politiska kläder men idag är kläderna flera nummer för stora.

Jag tycker att Ebba Busch Thor istället borde satsa på en sång- och artistkarriär. Den som såg och hörde henne i Så ska det låta i söndags håller säkert med mig. Jag blev förstummad när jag hörde henne sjunga. Hon var en fullfjädrad scenartist med en fantastisk sångröst. Ebba, sjung istället för att snubbla omkring i politiken! Du kommer att få mycket större framgångar som artist än som partiledare.  Du blir ändå aldrig en ny Alf Svensson hur begåvad du än anses vara.

 

Åsa Romson, tidigare språkrör Miljöpartiet
Bild: Miljöpartiet

Miljöpartiets många kvinnliga språkrör har ofta varit alldeles för oerfarna och naiva för att bli en tillgång för partiet. Ett aktuellt exempel är Åsa Romson som tvingades avgå förra året efter omdömeslösa uttalanden och en svag profil.

Men det finns också några exempel på framgångsrika kvinnliga partiledare:

Gudrun Schyman
Bild: Wikipedia

Gudrun Schyman är det bästa exemplet. Vänsterpartiet har aldrig haft så höga opinionssiffror som under Schymans tid. Hon fängslade och drog och hade en karisma som imponerade på politikerkollegor långt utanför hennes eget parti. Problemet med Schyman var dock att det inte var hon som ledde partiet. Det gjorde den övriga partiledningen, partistyrelsen och riksdagsgruppen. Gudrun Schyman var partiets affischnamn och reklampelare och en solospelare utan motstycke.

 

Maria Wetterstrand
Bild: Youtube.com

Maria Wetterstrand var ett lysande språkrör för Miljöpartiet. Jag anser nog att hon är en av de senaste decenniernas främsta politiska genier oavsett kön. Hon var intelligent, påläst och kraftfull. Hon bottnade i sin roll som språkrör och saknades av många när hon avgick.

 

Annie Lööf
Bild: Wikipedia

Annie Lööf, ledare för centerpartiet, hade det trögt i portgången men har under de senaste två åren utkristalliserat sig som den borgerliga alliansens mest framgångsrika partiledare. Vi får gå tillbaka till Thorbjörn Fälldins partiledartid på 70-talet för att hitta högre opinionssiffror för centern än de Annie Lööf det senaste året har lyckats åstadkomma.

 

Annie Lööf
Bild: cuf.se

Hon anses idag vara den borgerliga alliansens enda riktiga dragplåster. Men hennes roll är enkel. Hon behöver aldrig ta ansvar för alliansens gemensamma politik; det är Anna Kinberg Batra som ska vara loket i alliansen men när Batra fallerar dyker Annie Lööf upp som ett ljus i mörkret. Till skillnad från centern under Fälldins tid har Annie Lööfs centerparti ingen politisk ideologi. För Fälldin var kärnkraftsmotståndet livsnerven. Annie Lööf har ingen sådan fråga. Klär man av henne retoriken så står även hon ganska naken.

 

Kvinnliga riksdagsleldamöter
Bild: Riksdagen

Är då kvinnliga partiledare mindre kompetenta än manliga? Inte nödvändigtvis. Men ibland tycker jag att politiska partier (och företag och organisationer också för den delen) ofta stirrar sig blinda på att de till varje pris  m å s t e   ha en kvinnlig ledare. Ebba Busch Thor i KD är det bästa exemplet. Hon valdes som mycket ung, bara 28 år gammal. Hon var redan då framgångsrik och lovande men för det tunga jobbet att skapa framgångar för sitt parti har hon inte räckt till.

 

Tysklands förbundskansler Angela Merkel
Bild: Deutschland.de

Man gör kvinnor en otjänst när man väljer dem därför att de är kvinnor. Ett parti ska välja den bäste/bästa till partiledare, inte ett kön. Vad jag längtar efter för Sveriges del är en Angela Merkel, en Margareth Thatcher eller en Gro Harlem Brundtland. Alla tre är/var mäktiga, starka kvinnor, om än inte alltid populära. Det är denna styrka jag vill se hos kvinnliga svenska toppolitiker. Men för det krävs erfarenhet, ibland till och med ålder, mognad men också kreativitet och fantasi.

 

Gro Harlem Brundtland, tidigare norsk socialdemokratisk statsminister
Bild: Youtube.com

Avslutningsvis vill jag tillägga att det också finns alldeles för många odugliga män i politiken som aldrig borde ha nått de politiska höjderna. Ett sådant exempel är Håkan Juholt. men så fick han ju avgå också. Men andelen misslyckade kvinnliga partiledare har hittills varit alldeles för hög. Ibland tror jag att man till varje pris vill ha en  u n g  kvinna som partiledare, en kvinna som partiet hoppas på ska bli Den Stora Förnyaren. Dock ser vi alltför ofta dessa unga målmedvetna kvinnor malas ner i den den hänsynslösa politiska grottekvarnen.