Vi har lagt bakom oss ännu en sorgens dag när det gäller det globala läget för coronapandemin. Idag redovisades 20 423 987 fall av covid-19 i hela världen. Antalet döda är nu uppe i 744 649 personer.

Och smittspridningen bara ökar. Det flesta antalet smittade och döda redovisas i USA. Brasilien liksom Ryssland har också en galopperande ökning av smittspridningen. Men även i Europa ökar nu smittspridningen igen efter en ganska lång period med sjunkande siffror.

De flesta länder i Europa med Sverige som lysande undantag valde i ett tidigt skede av pandemin att stänga ner, strypa ekonomierna och placera medborgarna i karantän. Det gjorde att många länder på kort sikt lyckades dämpa smittspridningen och dödstalen.

Men en total nedstängning leder om den blir långvarig till en desperation både bland människor och företagare. Turistindustrin i södra Europa kraschlandade och kraven på att öppna länderna igen blev alltmer högljudda.

Inför dessa krav uppträdde politikerna som lydiga redskap. Planer för att öppna lades fram i slutet av maj och i juni. Mest detaljerad var kanske öppningsplanen i Spanien, där smittan dragit fram som en ångvält genom landet och lamslagit de flesta verksamheter.

Nu ser vi effekterna av att först stänga ner länderna helt och sedan öppna dem igen. Öppnandet sammanföll dessutom med semestertiden. Folk började resa. På stränderna låg solbadarna som packade sillar. På restauranger och barer skockades folk i hundratal. Alla hade glömt bort att pandemin fortfarande härjade. På samma sätt har det varit i Sverige.

Idag ökar smittan i mer än trettio länder i Europa. I hårt drabbade länder som Frankrike, Spanien och Storbritannien ökar nu antalet dödsfall i covid-19 igen. Belgien har återgått till hårda restriktioner och i den flamländska regionen Antwerpen har regionledningen återinfört utegångsförbud.

I Spanien ökar fallen mest i regioner som Katalonien och Aragonien i norr men också i huvudstaden Madrid. I Madrid finns planer på att bygga ett provisoriskt sjukhus där alla nya covid-19-fall i regionen ska vårdas.

I Frankrike har antalet nya fall ökat till de högsta siffrorna sen början av maj. Kraven på  att bära ansiktsmask sprider sig som en löpeld genom Europa.

I Sverige minskar både dödstalen och antalet nya smittfall. Men smittspridningen har inte upphört. Sen den 1 augusti har 2 827 nya smittfall räknats in av Folkhälsomyndigheten.

Bara under juli månad ökade antalet smittade med nära elvatusen. Det är naturligt lite i jämförelse med läget i USA och Brasilien men det visar att smittan sprids även i Sverige när försiktigheten övergår i nonchalans och när de människor får bestämma som anser sig odödliga, nämligen generationen under fyrtio år.

I Sverige förlängde idag UD sin avrådan om icke nödvändiga resor till Storbritannien till och med den 26 augusti. Däremot hävde man avrådan för resor till Liechtenstein och Österrike.

Restriktionerna åker alltså upp och ner som en jojo. Ena dagen öppnar man sitt land för turister. Nästa dag stängs landet igen. Så är till exempel fallet med Sverige och Norge där norrmännen återigen har stängt sin gräns mot Värmland.

Det finns inte logik eller konsekvens i den globala hanteringen av pandemin. Många, som till exempel jag själv, var kritiska till de totala lock downs som vi såg i många länder i Europa. Vi visste att den dagen snart skulle komma när man tvingades lätta på restriktionerna och att smittspridningen då skulle öka igen. Så har det också blivit.

I Sverige har vi i alla fall hållit en någorlunda rak linje trots stor smittspridning. Att hålla landet och ekonomin öppna även under en pandemi minskar självfallet frustrationen hos människor. Vi svenskar har kunnat röra oss tämligen fritt hela tiden – men med kraven på oss att hålla avstånd och stanna hemma om vi blir sjuka.

Väldigt många svenskar har följt restriktionerna på ett mycket föredömligt sätt. Det gäller särskilt de äldre. Vi äldre, ska jag kanske säga. Vi är nämligen rädda för att bli smittade därför att smitta kan betyda död. För tidig död.

Nu är det de yngre generationerna, särskilt åldrarna 18-30 år, som sviker. De har tröttnat på restriktionerna. De är inte rädda för att bli smittade därför att de utgår från de inte kommer att dö.

Det är beklagansvärda prov på bristande solidaritet som vi ser omkring oss under dessa dagar. Coronapandemin har blottat generationsklyftorna mer än någon annan händelse i modern tid. Misstron från de äldre gentemot de yngre är stor. Föraktet för de äldre är samtidigt lika stort hos de unga. Dessa insikter kommer vi dessvärre att tvingas leva med, kanske för alltid.

På samma sätt ska vi räkna med att vi kommer att drabbas av nya restriktioner, inte i Sverige, men runtomkring oss i Europa. Jag tror personligen att den dagen inte är långt borta när både Spanien, Frankrike, Storbritannien och Belgien släcker ner helt igen.

Den här pandemin var inte så snabbt övergående som somliga hoppades. Vi kommer att få leva med den i flera år, i varje fall fram till den dag när det finns ett vaccin för alla.

 

.