Den nu två år långa coronapandemin har satt djupa spår hos oss människor. Restriktionerna, som visserligen helt har tagits bort i Sverige nu trots att smittspridningen pågår och folk fortfarande dör i covid-19, förändrade snabbt våra liv, i varje fall för dem som valde att följa restriktionerna.

Livet blev ett fängelse. Vi blev isolerade, ensamma, övergivna, nästan utan sociala kontakter och utan möjligheter till ett normalt liv. Denna ofrivilliga isolering ledde hos många till djupa depressioner, till känslan av att livet inte längre hade någon mening. Ett liv i total isolering är inget riktigt liv.  Isoleringen och bristen på yttre stimulans får våra hjärnor att krympa och våra känslor att kapslas in. De känslor vi människor normal är utrustade med i form av glädje, förhoppningar, kärlek och framtidstro raderades ut under några månader. Livsglädjen ersattes av en känsla av meningslöshet, depressioner och självmordstankar.

Detta är i alla fall vad jag själv har upplevt. Jag kan inte tala för hela Sveriges befolkning men jag tror att många har känt på samma sätt som jag.

Pandemin och isoleringen förändrade våra liv i grunden. Den förändrade också våra personligheter. Tyvärr är jag rädd för att vi aldrig återgår till att bli de människor vi var före pandemin. Orsaken är att när sociala nätverk bryts sönder eller förtvinar så är dessa mycket svåra att reparera eller bygga upp igen. De vänner man förlorade på grund av isoleringen, de vännerna kommer sannolikt aldrig tillbaka. Och att få nya vänner är inte det lättaste, särskilt inte för dem som är lite äldre.

För att orka leva med pandemin och för att orka stå ut med mina depressioner bad jag min läkare på vårdcentralen att skriva ut ångestdämpande preparat. Han skrev ut Oxascand till mig. Oxascand tillhör en grupp läkemedel som kallas bensodiazepiner.  Bensodiazepiner är narkotikaklassade. Oxascand verkar så att de förstärker effekten av en dämpande substans i hjärnan som heter GABA. Det är en förkortning av gammaaminosmörsyra och är hjärnans viktigaste signalsubstans när det gäller att minska oro och ångest. GABA kan allstå göa att man känner sig lugn och mindre stressad.

Oxascand påverkar GABA och är därför lugnande, ångestdämpande och muskelavslappnande.

När jag 2011 och 2012 genomgick tre canceroperationer drabbades jag av en fasansfull dödsskräck. Jag vände mig till vårdcentralen och läkaren skrev för första gången ut Oxascand till mig. Jag tyckte att tabletterna fungerade så bra att jag fortsatte att äta dem under några år, dock i en ganska låg dos.

Så småningom började jag känna abstinenssymptomen. Jag kände att jag måste höja dosen för att uppleva samma lugn. Samtidigt visste jag att om jag höjde dosen skulle jag bli alltmer beroende av bensodiazepin, kanske för resten av mitt liv. Det skrämde mig. Jag hade kommit till vägs ände. Jag gjorde tvärtom.

Jag bestämde mig för att trappa ner dosen för att på sikt kunna sluta helt. Jag genomförde nedtrappningen mycket långsamt, under ett halvårs tid. Det är nämligen mycket farligt att sluta tvärt med ångestdämpande medel. De ”utsättningssymptom” – så heter det – kan bli så allvarliga att man börjar tänka på självmord. Jag kände till riskerna med att sätta ut ångestdämpande preparat från en dag till en annan.

Min nedtrappning lyckades över förväntan. Efter ett halvår var jag fri. Jag behövde inte ta några Oxascand längre. Suget hade upphört och jag kände mig fri igen.

Men så kom pandemin och med den min mans arbetslöshet, hans depressioner och sjukdomar. Han drabbades av allvarlig struma. Han blev djupt deprimerad. Han tappade livslusten. Snart hände samma sak med mig. Isoleringen och ensamheten under pandemin var de viktigaste faktorerna bakom detta. Samtidigt har jag under ett helt års tid kämpat mot sjukvårdsinrättningar och läkare för att min man skulle få hjälp med sin struma. Men ingen har velat lyssna. Vi tänker inte operera honom, har läkarna sagt, trots att de tär en sköldkörteloperation han behöver.

Däremot har han fått genomgå minst ett tjugotal olika undersökningar av halsen och bröstet i form av datortomografier, ultraljudsundersökningar, magnetröntgenundersökningar, stämbandsundersökningar och biopsier för att rätt diagnos skulle kunna ställas. Men ingen av dessa undersökningar har lett till någonting – trots att snart ett helt år har gått sen min man blev akut sjuk.

Allt detta tillsammans med isoleringen, ensamheten och de förlorade sociala kontakterna gjorde att jag drabbades av samma ångestproblem som för tio år sen. Jag tvingades be min läkare att än en gång skriva ut Oxascand. Jag måste få hjälp. Varje morgon vaknade jag med panikångest och jag orkade inte leva med detta utan att få hjälp.

Så under drygt ett års tid har Oxascand varit min dagliga följeslagare. Tabletterna har i någon mån lindrat ångesten och fått mig att orka överleva dagen men inte mer än så. Att äta Oxascand är ju bara ett sätt att maskera de verkliga problemen och de verkliga orsakerna till ångesten. Man medicinerar bort symptomen men grundproblemen finns hela tiden kvar.

Förra måndagen (den 7 mars) åkte jag till Spanien. Det var en sen länge planerad resa. Jag behövde få komma bort, få läka mig själv under två veckor, kunna träna på min racercykel och kanske må lite bättre. Efter att ha vistats i Spanien i några dagar började jag känna mig konstigt trött. Ja, tröttheten hade jag egentligen känt länge. Efter att ha uteslutit alla slags sjukdomar kom jag fram till att mitt dåliga mående berodde på Oxascanden som jag nu åt i en betydligt högre dos än tidigare. Jag insåg att detta inte var bra för mig.

Förra onsdagen, två dagar efter ankomsten till Estepona, bestämde jag mig för att sluta ta tabletterna. Trots att jag visste att man inte får sluta tvärt med den här sortens läkemedel gjorde jag det i alla fall. Jag trodde att min kropp och min hjärna inte skulle reagera om jag slutade med pillren. Hur dum får man vara?

Redan efter två dagar kom utsättningssymptomen. Jag blev fruktansvärt trött. Jag fick huvudvärk och yrsel. Jag drabbades av overklighetskänslor. Jag fick dimsyn. Jag fick ont i musklerna. Den oro som gnagde inom mig bara växte och växte. Ångesten var kvävande. Jag trodde att jag vara sjuk och att jag skulle dö.

Då insåg jag plötsligt sanningen: Obehagen berodde naturligtvis på att jag tvärt hade slutat äta Oxascand. Utsättningssymptomen hade kommit som ett brev på posten. Jag borde ha förstått det. Jag borde ha börjat trappa ner medicinen stället för att sluta ta den från en dag till en annan.

I lördags kväll orkade jag inte längre. Jag måste få veta om det var abstinensen efter Oxascand som hade börjat plåga min själ. Ja kapitulerade och tog en tablett. Redan efter en halvtimma kom lugnet och harmonin tillbaka. Jag kände mig normal igen. Det var som om jag aldrig hade haft några utsättningssymptom. Jag mådde bra.

Samtidigt visste jag att det berodde på tabletten.

I det ögonblicket fattade jag beslutet att fortsätta äta Oxascand men om några veckor långsamt börja trappa ner dosen igen – precis som jag hade gjort för några år sen. Jag har ännu inte inlett nedtrappningen. Det får ta sin tid. Men jag ska bekämpa beroendet. Jag är nämligen övertygad om att ångestdämpande preparat i sig kan ge betydligt svårare psykiska problem än själva grundorsaken.

Jag inser att jag lämnar ut mig själv när jag berättar det här på min blogg. Samtidigt gör jag det för att varna andra. Undvik att äta ångestdämpande tabletter, framförallt inte Oxascand och andra bensodiazepiner. Känner ni att ni ändå måste ta dem men vill sluta så se till att långsamt trappa ner dosen för att slippa det helvete jag nyligen har gått igenom.

Varning, säger jag bara! Det är livsfarligt att bli slav under ett beroende. Det gäller såväl alkohol som tabletter. Det kanske känns skönt och befriande i början men det kan sluta i ett rent helvete.

Till sist: Vad beträffar vistelsen i Spanien så avbröts den abrupt i tisdags (den 15 mars). Då åkte jag hem igen. I söndags förstod jag att det skulle regna på Solkusten under hela den kommande veckan. Jag skulle inte kunna cykla mera och då kunde jag lika gärna åka till Sverige.

Så nu sitter jag hemma i stugan i Tungelsta och skriver. Idag åkte jag skidor – trots att det inte finns någon snö. Jo, det finns en cirka fem meter bred snöremsa längs skogsbrynet på vår grannes ägor. Där hade jag redan tidigare i vinter dragit upp ett spår. Detta spår fortsatte jag nu att träna i.

Tokstolla!